Rätt sorts antifeminism – och fel

Debatt, Feminism, Ideologi, Okategoriserade, Politik, Rekommenderat

Att beteckna sig själv som antifeminist kommer nog naturligt för många av den här bloggens läsare, i varje fall skulle jag hoppas det. Man måste dock vara uppmärksam på de fallgropar som finns i benämningen, och på hur fel det kan gå.

I

Att skilja på feminism och respekt för kvinnor kan bli svårt i ett samhällsklimat som menar att det förra är en förutsättning för det senare. Ändå är det viktigt att göra, annars blir man just den skuggbild radikalfeminismen projicerar på alla sina fiender, och då har man redan förlorat. Föreställningen att kvinnor och män är i grunden likadana (liksom alla, innerst inne, är likadana) är i grunden förkastlig – ordet ond kan låta överdrivet, men är i sak riktigt. Det handlar om ännu en variant av marxismens perversa föreställning om att alla skillnader människor emellan är förkastliga, emedan de leder till hierarkisering, något som anses vara a priori ondskefullt och inte bara kopplat till, utan liktydigt med förtryck och våld.

På en punkt har marxismen: rätt skillnader leder till hierarki. Finns det en blå bil och en grön bil, kommer sannolikt människor att föredra den ena eller den andra, och till och med om valet är slumpmässigt finns det ingen anledning att tro på en jämn fördelning mellan alternativen. En människa vars föräldrar varit framgångsrika i en eller annan mening, kommer att ha bättre förutsättningar. Om två eller flera radikalt olika levnadsmönster eller kulturer existerar inom samma område kommer de att skiktas i över- och underordnade, om de inte segregeras från varandra eller förstör varandra i konfrontation. Skillnad föder hierarki.

Där slutar dock den riktiga analysen, för idén att hierarki definitionsmässigt vore liktydig med förtryck är inget annat än fullständigt felaktig. Marxismens, och i förlängningen feminismens, hat mot skillnader och hierarki, och förkärlek för upplösning och nivellering, handlar om dyrkan av det absurda. All samverkan har inslag av makt, alla fungerande institutioner har starka inslag av lydnad. Civilisationens grund är auktoriteten, tro aldrig något annat. Härav följer inte att all makt är bra makt. Våld, förtryck och övergrepp finns. Men inte för att vissa bestämmer över andra, utan för att vissa bestämmer dåligt över andra. Kapitalismens grundsjukdom är inte att den låter vissa styra produktionsmedlen, utan att den ger individer rätt att styra över dem helt utan moraliska hänsyn: som systemet ser ut idag kan man rent av mena att det tvingar individer att göra just detta, för att inte slås ut i konkurrensen.

II

På samma sätt är det med relationen mellan könen: man och kvinna komplementerar i den normala relationen varandra. Det gäller överallt – till och med i kulturer som urartat i något som närmast liknar barbari, är förhållandena inom familjen vanligen till största delen positiva. De präglas av ömsesidighet och kärlek (om än kanske inte av den småborgerliga, sedermera också vänsterliberala, fantasiform av ”kärlek” som rör ihop sexuella impulser med genuin ömsesidighet). När de inte gör det, när övergrepp och våld dominerar dem fullständigt, är detta följden av abnormalitet. Det är inte ”makt” i sig som är problemet, till och med i romarriket, där mannen formellt hade full rätt att godtyckligt döda vilken medlem som helst av sitt hushåll, inklusive sin hustru, var fysiskt våld mot sin partner allmänt avskytt och förkastat. Att misshandla sin fru är nämligen otrevligt, denna sanning är inte beroende av några jämställdhetsteorier.

Feminismens strukturella mål är inte, vad dess anhängare än inbillar sig, att förbättra situationen för kvinnor, eller för män. Ett samhälle med traditionella könsroller där kvinnomisshandel och våldtäkt inte existerade vore för feminismen betydligt värre än dagens  – våld och förtryck av kvinnor är något som används ideologiskt, deras totala avskaffande är inte det faktiska målet för rörelsen (självklart nog, ingen torde vara så dum att hon tror att något sådant vore möjligt). Det viktiga är en statistisk-estetisk likformighet. Dess grundläggande dynamik i vårt samhälle har inte att göra med att någon sorts ”naturligt” missnöje flödar ur samhällets underordnade kvinnor, utan att dess yttersta mål (avmaskulinisering och avfeminisering) dels gynnar statens vilja att avlägsna identiteter som är problematiska, och dels globalkapitalismens mekaniska drift att eliminera allt mänskligt utöver konsumtion och produktion. Att vara antifeminist är med andra ord självklart för varje anständig människa.

Däremot kan man vara det på olika sätt, och det finns ett antal ”antifeministiska” förhållningssätt som är lika illa som jämställdhetshysterin själv. Hit hör för det första den löjeväckande tankeskola som försöker skapa en liknande doktrin för män. Här handlar det om att ondgöra sig över ”misshandlade män”, vältra sig i att män är massivt ”diskriminerade” av rättssystemet (i och för sig sant, kvinnor döms nästan helt genomgående till mycket lägre straff för samma brott) och gång på gång förklara: ”jag är för jämställdhet, men mot feminism”. Meningslösare spektakel får man leta efter, och givetvis tjänar dylika resonemang bara till att stödja den rådande normen jämställdhet som självändamål, olikhet som problem.

III

En annan, besläktad syn, är den som tar fasta på feminismens vilja att ensidigt anta att mannen alltid är den felande parten när relationer går snett, och att män i princip undantagslöst är skyldiga till exempelvis sexualbrott eftersom kvinnor och barn inte antas kunna ljuga. Medan det synsättet förstås är vansinnigt och felaktigt, är det inte för den sakens skull en acceptabel strategi att vända det upp-och-ner. Så snart ett uppmärksammat våldtäktsmål drar igång dyker det på åtskilliga forum upp diverse ”antifeminister”, förvandlade till experter på juridik. De vet berätta att det nästan säkert inte var någon våldtäkt, att kvinnan utan tvivel ljuger, att det är ”sexualmoralism” som ligger bakom åtalet, och så vidare ad nauseum. Det är, minst sagt, en ovärdig syn, och inte något som på något väsentligt sätt bidrar till att lösa vare sig orättfärdiga domar, eller de faktiska våldtäkterna.

Anklagelserna om moralism tar sig också bredare uttryck: man menar då att feminismen har drag av ”gammaldags” tänkande kring sex, och att den motverkar kvinnors ”fria” utlevande av sin sexualdrift. Detta synsätt har sin grund i en fullständigt antitraditionell, förvriden syn på sexualitet som något som är gott i sig, och som måste ges så mycket uttryck som möjligt, när och hur som helst. Freuds flinande spöke hänger över det här argumentet – feministerna är uppenbarligen, precis som kristna, muslimer och alla som levde före 1968, ”förtryckta av sig själva”, och borde lära sig ”släppa loss”. Sex and the City blir plötsligt alltså en antifeministisk serie, istället för det uttryck för både jämställdhetsiver och sexualkult som serien faktiskt till största delen är (eller åtminstone var till en början). Perspektivet blir skruvat, och den egna orienteringspunkten försvinner. Att själv anta en oacceptabel åsikt bara för att kunna angripa en annan är en i alla avseenden felaktig taktik.

IV

Medan feminismen visserligen kan anklagas för att vara hycklande och kluven i sin relation till sexualiteten, finns det ingen anledning att hänge sig åt det senmodernistiska föraktet för sexualmoraliska normer. Att mana till sans i rättsstatens hantering av våldtäkter, och påpeka att det absolut finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, eller får sina barn att ljuga om sexuella övergrepp för att själva få vårdnaden, är självklarheter. Härav följer inte att man ska bli någon sorts apologet för det oerhörda antal våldtäkter som trots allt begås, oavsett om det är ett ”kulturberikande” gäng, eller en polare som ligger bakom. Att våldtäkter inte är ”symptom på patriarkatet”, utan lika gärna (om inte oftare) förekommer i miljöer där sexuella normer lösts upp och människor ger efter för sitt driftsliv är en sak. Det innebär inte att man ska tona ner det faktum att de förekommer, och är ett uttryck för en vidrig människotyps bristande kontroll över sitt eget driftsliv. Att det är av vikt att påpeka vilka som till största delen begår våldtäkter, och att ifrågasätta vänsteretablissemangets absurda ”mörkertal” är lika självklart, men det ger inte skäl att förneka de våldtäkter som faktiskt begås av helt ”vanliga killar”. Att köpa fakta innebär inte att man stödjer de sjuka mytologier vänsterextremister och etablissemang vill skapa ur dem. Tvärtom är det första steget till att skapa ett hållbart alternativ – rätt sorts antifeminism.