Klass- och etnicitetsmotsättningar

Debatt, Okategoriserade, Politik, Rekommenderat, Samhälle

På ytan kan det tyckas som att etniska motsättningar och klassmotsättningar är besläktade fenomen. Det är när man betraktar möjligheten att lösa dem man ser att det inte är så.

I

” Således får man ej sudda över den kapitalistiska ordningens motsättningar, utan blotta dem och reda ut dem, inte dämma upp klasskampen, utan föra den till slut.”

Dessa ord formulerades av Josef Stalin september 1938 i artikeln ”Om den dialektiska och den historiska materialismen”. Innebörden är i överensstämmelse med marxismens syn på klassförhållanden – de utgörs av konstanta spänningar, vilka kan lösas genom att man med revolutionära medel (historiskt sett vanligen våld) avskaffar de skilda roller i produktionen och samhället, som kännetecknar ett klassamhälle.

På ett liknande sätt kan man resonera om etniska grupper. Att motsättningarna mellan grupper med olika språk, olika utseende och olika kultur (olika etnicitet) blir intensiva, eller åtminstone potentiellt intensiva, så snart två dylika grupper bebor ett och samma territorium och konkurrerar om samma resurser är vid det här laget ganska lätt att belägga. En stat som bebos av flera olika etniciteter, lever alltid under hotet att slitas sönder av dem. Alexander den Stores imperium, med sin storslagna och grundligt misslyckade vision om en persisk-grekisk blandhärskarkast, Sovjetunionen med sin ”förbrödrande” tvångsstat, Jugoslavien under Titos sammanbindande tvångströja – exemplen är många. I de fall där många folkgrupper och kulturer samsats under lång period inom samma stat, har motsättningarna eliminerats genom långtgående hierarkisering av de olika grupperna. Genom att binda varje grupp till sitt eget ”område” (antingen rent geografiskt, eller i form av kaster och etniskt definierade stånd) har man eliminerat all konkurrens grupperna emellan, lika effektivt som om varje grupp haft sin egen stat.

Inom vissa nationalistiska kretsar har man ibland jämställt just etniska motsättningar med klasskamp. Medan marxister traditionellt ser etnicitet – språk, kultur och biologisk ras – som fiktiva produkter av egentligen klassrelaterade motsättningar, inser man i detta fall att etnisk identitet är något mycket mer än så. Samtidigt menar man att den dynamik som driver olika folk, olika etniska grupper, att komma i konflikt är av samma art som den typ av dynamik som driver samhällets klasser i konflikt med varandra (man tänker här i termer av ett förlängt egenintresse – att klassen egentligen är ungefär samma sak som folket eller den etniska gruppen för individen). Målet blir alltså att föra bägge motsättningarna ”till sitt slut”, för att fortsätta tala med Stalin. Detta är emellertid en grov missuppfattning.

II

En avgörande skillnad är att klasskiktning till stor del är en produkt av specialisering inom en befolkning. Vissa är läkare, vissa är bönder, vissa äger, andra äger inte. Att det finns en i någon mening objektiv – kulturellt och ekonomisk betingad – potentiell motsättning mellan olika sådana specialister står bortom allt tvivel. Att vilja ha mer, och att definiera vad man vill ha utifrån vad någon annan har, är en stark mänsklig drivkraft. Men dess gräns går inte enbart mellan klasser – den går lika mycket mellan individer – och är framförallt inte enbart beroende av att man har mindre än andra. Viljan att berika sig är inte beroende av klasskillnader, den är konstant (och inte sällan problematisk).

Hur som helst är det alldeles riktigt att denna vilja skapar spänningar – mellan de som har och de som inte har, mellan den som har mycket och den som har lite. För marxisten är den viktigaste av dessa spänningar den spänning som uppstår mellan arbetssäljare (den som får betalt för sitt arbete), och arbetsköpare (den kapitalägande klassen). Tanken är att motsättningen mellan dessa två klasser i sig driver dem till konflikt, och slutligen till en form av syntes på den lägre klassens villkor, i och med att den högre förintas som klass. Staten övergår då från klassamhälle till ett jämlikt samhälle i kommunismen.

Det marxismen här bortser ifrån är att jämlikhet i sig innehåller en så att säga ”centrifugal” dynamik. Den instinktiva, till stor del sannolikt biologiska, drivkraft som gör att man kan agitera och kontrollera folkmassor till att kämpa för ”bröd och frihet”, upphör inte att verka för att ”klassmotsättningarna” temporärt upphör genom en långtgående tvångsegalisering. Viljan att ”ha” är inte klassbunden; den fortsätter verka, med nya uttryck. Av samma anledning som en mycket rik person vanligen fortsätter ackumulera välstånd – att tjäna pengar – trots att han mycket mer än andra, kommer den som är ”jämlik” tämligen omgående att vilja förbättra sin lott. När han var fattig legitimerade han denna strävan med att andra hade det bättre – han ville bli jämlik – men när han uppnått denna nivå vill han ta sig vidare.

Detta innebär konkret att nya eliter snabbt formeras – givet att socialismen vanligen genomförts genom att en minoritet påtvingat majoriteten sina dogmer genom långtgående centralstyrning av samhällslivet, är det ofta hos denna minoritet detta blivit mest uppenbart. Tidigare fattiga ryska och judiska intellektuella som kämpat i revolutionen för ”allas jämlikhet”, började synnerligen snabbt tillskansa sig privilegier i det sovjetiska statsmaskineriet. Om vi föreställer oss en mer ”allmän” revolution än den bolsjevistiska statskuppen är det uppenbart att samma fenomen snabbt skulle börja äga rum från gräsrötterna. Om två personer plockar potatis och den ene arbetar dubbelt så hårt som den andre kommer han snabbt att anse att han förtjänar mer pengar. Givet hur den mänskliga naturen är beskaffad, är det sannolikt så att även den mindre effektive arbetaren kommer att anse sig vara undervärderad. ”Jag plockar ju trots att jag har ont i ryggen – varför får jag inte mer betalt?”

Det klasslösa samhället tenderar mot klassamhället – på annat sätt kan man inte förstå det faktum att ”klasslösa” samhällen lyser med sin frånvaro genom historien, annat än som kortvariga revolutionära projekt. I den mån ”klasskamp” är en adekvat teoretisk term är den i allt väsentligt att jämföra med individuell egoism – ett ofrånkomligt fenomen, som måste lära sig att kompromissa med mer övergripande principer. Av detta följer inte att överklassen ska ha frikort till att berika sig på arbetarklassens bekostnad – tvärtom förutsätter klassharmoni att samtliga samhällsklasser tar ett genuint ansvar för den helhet i vilken de ingår, och begränsar sitt egenintresse så att var och en kan leva ett värdigt liv utifrån sina egna förutsättningar.

III

I jämförelse med klasskampen är etniska motsättningar tämligen ”lättlösta” – de upphör i samma sekund som etniska grupper inte längre är i konkurrens med varandra (något som är omöjligt för ekonomiska klasser, som är specialiseringar inom en och samma ekonomiska struktur och inte kan segregeras för att skapa harmoni). Traditionella mångetniska stater löste som tidigare nämnts ofta det etniska problemet med strikta hierarkier och förbestämda, nedärvda funktioner. För den moderna världen förefaller en liknande lösning utopisk, alternativt omoralisk. I alla händelser är det synnerligen opraktiskt och oförenligt med en något så när flexibel marknadsekonomi. Kanske vore det en rimlig lösning, men det är svårt att se hur det skulle kunna genomföras utan att fundamentalt riva upp hela västvärldens grundvalar. Här förefaller nationalstaten – eller åtminstone långtgående etniskt självstyre för varje enskilt folk – vara den princip som bäst förenar realism med ideal. Det nuvarande alternativet – att av ren princip trycka ihop så många olika etniska grupper som möjligt inom samma område och sedan gorma om ”rasism” när de börjar slå ihjäl varandra torde i varje fall vara att betrakta som föga produktivt.

För att förtydliga skillnaden mellan att ”föra klasskampen till sitt slut” och att ”föra etniska motsättningar till sitt slut”: det första är praktiskt omöjligt, det andra är åtminstone teoretiskt fullt möjligt. I en värld där alla folkgrupper levde isolerade var för sig, skulle ”etniska motsättningar” inom samhällen vara definitionsmässigt utplånade. I ett samhälle där var och en solidariskt uppbar ”medborgarlön” på exakt samma nivå som varje annan individ, skulle däremot disharmonin vara påtaglig. Läkare som just räddat någons liv under en dygnslång hjärtoperation skulle näppeligen harmoniskt ta emot samma summa som någon som valt att tillbringa sitt liv med att skriva surrealistisk poesi eller helt enkelt supa. Viljan att skapa något skulle bli kraftigt reducerad – bara individer som kombinerade kreativitet och intelligens med empati och välvilja skulle överhuvudtaget åstadkomma något. Stora delar av både österlandet och västvärlden har överlag under tusentals år styrts – ofta diktatoriskt – av religioner som i princip förespråkar individens totala självuppoffring inför sina medmänniskor. Ändå har detta inte förrän i ”rationalismens” tidevarv tagit sig uttryck i naiva försök att faktiskt skapa samhällen grundade på att var och en är intresserad av detta – tvärtom har klasser alltid varit ett redskap för samhällen att bestå och blomstra, och detta dessutom framgångsrikt. Det förefaller som om religionens intuitiva, ”irrationella” natur här bättre fångat människans essens än rationalistiska försök att konstruera idealsamhällen.

Därmed inte sagt att etniska motsättningar egentligen kan föras till sitt slut genom hermetisk isolation. Världen skulle ha varit en konstig plats om mänsklighetens olika folk levt totalisolerade från varandra. Motsättningar, stridigheter och kamp är en ofrånkomlig del av de mänskliga villkoren. Men sedan är det ju inte det detta handlar om heller. Givetvis är det så att kulturutbyte, diplomatiska kontakter, handelsstrukturer och en begränsad migration som överensstämmer med värdländernas vilja och möjlighet (i alla avseenden, inte bara ekonomiskt) att ta emot de individer som har ett autentiskt intresse av att flytta till landet ifråga är positiva fenomen. Det är överflyttandet av stora populationer från en ände av världen till den andra som i dagsläget splittrar Paris och London, och gnager alltmer på Sverige. Detta förfarande skapar systematiskt motsättningar – motsättningar som till skillnad från dem mellan individer eller klasser är fullt möjliga att förebygga eller undvika.

Det är när man har flera, distinkta och omfattande, etniska grupper inom samma område den latenta (och slutligen reella) konflikten uppstår. Så börjar situationen se ut på allt fler håll i Europa – som en följd av medveten politik. Att avbryta detta projekt å det snaraste är av enorm vikt. Annars kommer de europeiska samhällena först att bli allt mer svårbebodda, och i förlängningen kommer det inte att finnas några europeiska ”klasser” kvar överhuvudtaget.