Identitetspolitik – hur och varför?

Debatt, Ideologi, Okategoriserade, Politik, Rekommenderat, Samhälle

Idag diskuterar Solguru begreppet identitetspolitik, ett ord som inte sällan används som tillhygge i den politiskt korrekta debatten. Mer exakt: vad det innebär i normala fall, och vad det skulle kunna innebära för oss.

Identitetspolitik är ett begrepp som dyker upp lite nu och då i olika sammanhang – vanligen som skällsord. Det är inte sällan ett tillhygge i olika inbördes konflikter inom den mediala, politiskt korrekta debatten. I problematiska frågor, som exempelvis slöjdebatten, tar ibland feminister och liberala muslimer fram det som nedsättande beskrivning av de åsikter som försvarar ”muslimers rätt till sin kultur”, och menar att det innebär att man bortser från könsförtryck. Nymarxismen och dess myriader av cystor menar att de som bedriver identitetspolitik ”tar bort fokus från klassfrågan”. De som försvarar identitetspolitiken, menar att det ”finns ett etniskt förtryck” som är viktigt att tala om. Det är en rätt tragisk soppa, som vanligt när de här människorna försöker få ihop sin världsbild, och den som mot all förmodan vill dyka djupare kan finna ett putslustigt inlägg här.

”Den Andres” identitetspolitik
Alltså finns det en grupp som menar att identitetspolitik är farlig, för att den tar fokus från det centrala, som ju är förintandet av identiteter och kvaliteter till förmån för ”människan” (som de själva menar sig ha rätt att definiera), och en grupp som menar att den är bra, eftersom minoriteters utvecklade identitet kan bidra till att underminera de fåtaliga rester av vit/svensk majoritetskultur som menas vara upphovet till förtryck och därmed till alla problem som finns. Jag behöver kanske inte påpeka att de här grupperna inte är några faktiska kategorier, och att antalet blandformer är oändligt. Den renaste kritiken av identitetspolitik kommer från helt världsfrånvända, akademiska halvdårar som reducerat allt till ”makt” och tappat greppet om att verkligheten har ganska lite att göra med deras analytiska dravel. De renaste formerna av identitetspolitik förs å sin sida exempelvis av icke-sekulära muslimer och gaykulturen – alltså av grupper som har en existerande kulturell identitet och tydliga intressen (i det förra fallet en kultur och en tro, i det senare fallet ett beteende).

Identitetspolitik av den här typen är förstås problematisk ur vår synvinkel, eftersom den i praktiken innebär en sorts huggsexa, där olika etniska och kulturella intressen sliter åt sig delar av vår egen kulturs sorgliga rester. Det handlar om ”rättigheter”, det handlar om markörer och det handlar om (visserligen icke-militär) erövring. Den vänsterorienterade protesten mot fenomenet är helt ointressant – det enda den (något så när riktigt) observerar är att ett uttalat identitetsskapande hos minoriteter riskerar att förstärka majoritetens identitet eller ”ersätta ett förtryck med ett annat” (till exempel ”rasismen” med Imamstyrd, patriarkal religionsitet). Men för oss är det kanske det förra snarare än det senare som spelar roll – minoriteternas självdefinition har en motsvarighet i majoritetens. Om det finns ”muslimer med slöja” finns det förstås ”icke-muslimer utan slöja”. Och eftersom de flesta antagligen inte nöjer sig med att vara ”icke-muslimer”, finns förstås möjligheten att de vill vara något positivt också. Och då hamnar man i situationen där talet om att ”det inte finns några svenskar” klingar riktigt falskt. Varför finns det kurder, judar, muslimer, bosnier och tutsier, men inga svenskar? Identitetspolitiken hotar den kulturlösa, ekonomiska, solidariska antimänniska som vänstern tillsammans med radikala liberaler ställt upp som ideal sedan århundraden.

Den gamla, och nya, världens inställning
Den ordinarie högern har överlag varit kritisk mot identitetspolitik – det ser man inte minst i USA. Även i Sverige kan exempelvis Folkpartiets ”hårda tag mot invandrare” bara förstås som produkten av en insyn i de potentiellt livsfarliga konsekvenserna om grupper fortsätter att identifiera sig utifrån vad de är och tror (religiöst, etniskt, rent blodsmässigt) istället för med abstrakta teoribildningar av typen ”medborgare” och ”människa”. Amerikansk konservatism har in i det längsta bekämpat identitetspolitiska strömningar, och försökt hänvisa till nationen som sådan och ”americanism”. Historiskt sett har detta också varit meningsfullt – genom att bekämpa identitetspolitik har mångkulturella stater och imperium hållit ihop längre än de skulle gjort om de uppmuntrat den, och i USA har den vita majoriteten kunnat upprätthålla dominans genom att inte ägna sig åt att stärka sin egen identitet, utan monopolisera det ”universella”. Alltså bevara status quo med exempelvis liberal ekonomi, och därmed låta egen kompetens blandad med enkel arvsrätt och spontan favorisering orsakad av organiska relationer (familjeband och i viss mån ”strukturell rasism”) upprätthålla den sociala ordningen och den egna dominansen. Nu är det dock slut med det.

Spelreglerna har upphävts, och andra gruppers inkompetens och oförmåga till etnisk solidaritet räcker inte längre för att legitimera att ”vi” har det bättre än dem, eller ens att vi existerar. Istället har vi numera regeringar, mediala intressegrupper och akademiska maktinstitutioner som ser ett egenvärde i ”jämlikhet” och i den slutliga utplåningen av alla slag av kulturell, könsrelaterad eller etnisk gemenskap. Det är nästan komiskt att höra hur de ironiserar över högerns ”konspirationstänkande” i de här frågorna – processen som sådan är inte någon konspiration utan sker helt för öppna ridåer. Diskussionen hur man ska kunna motverka att exempelvis ”svenskar” får för sig att de existerar som annat än förtrycksmekanism sker dagligen på kultursidor och i ”bloggosfären”. Att det mesta de skriver är skitsnack torde de rimligen känna till – ingen vuxen människa kan på allvar tro att etnisk gemenskap eller kärnfamiljen skulle ha gjort mer skada än nytta under årtusendena – men en förvånansvärt stor andel tycks faktiskt tro att deras egen framtidsutopi kommer att fungera bättre.

Alltså lägger de krut på att smutskasta snart sagt allting som någonsin tagits för självklart, till den punkt där etnisk idenitet – i själva verket en avancerad företeelse bestående av språkliga, biologiska, historiska och individuella faktorer – reduceras till en punkt i en ”makthierarki” mellan olika gruppers ömsesidiga förtryckande och kamp. Det hela blir snarlikt någon sorts cynisk variation av socialdarwinism, förutom att man av någon anledning hejar på förlorargrupperna. Att alla invändningar som kan anföras mot socialdarwinismen skulle fungera lika bra mot deras eget resonemang är inte intressant – för dem är språk och diskussion maktutövning, enbart, och fakta kan enbart bedömas utifrån i vilken utsträckning de gynnar den egna saken.

För vår del, då?
För vår egen del – som identitärer, som svenskar och som européer, är det dags att börja inse att just identitetspolitik för närvarande är den enda väg som står oss till buds. I vissa avseenden är det vidrigt – personligen har jag aldrig känt någon större glädje inför ensidigt gnällande över den egna gruppens utsatthet. Givetvis är ett samhälle där deltagarna tar hand om sina egna problem, och lägger sin överskottsenergi på att bidra till det gemensammas bästa, att föredra. Det har dock gjorts omöjligt av den moderna europeiska statsbildningen, där statsmakten försöker tvinga alla att leva upp till en diffus normativitet vars enda kännetecken är att den inte ska vara europeisk, inte andlig, inte byggd på familje- och blodsband eller ens på ytliga traditioner. Där den protesterande intelligentian antingen kämpar för andra identiteters intressen (islam, ”den Andre”, vad som helst som inte på något sätt kan tjäna svenskars behov av identitet, kultur och gemenskap), eller uttryckligen vill förinta alla identiteter och skapa någon sorts världsfrånvänd utopi av ”solidariska individer” som röstar om varje skitsak, och är helt befriade från allt vad historia och kontinuitet heter. Eftersom detta bekämpande (både statens och den ”radikala” oppositionens) alltid börjar med svenskarna och majoritetskulturen, kommer förr eller senare en punkt där ”svenskar” blir en minoritet i sitt eget land, oberoende av om man definierar svenskar biologiskt, rent kulturellt, eller genom en blandning. Och tro då inte för ett ögonblick att de grupper som då kommer att sätta dagordningen kommer att glömma bort vilka som är svenskar och inte bara för att vi har gjort det – ”regnbågsnationen” Sydafrika är ett utmärkt exempel på att vitas självförnekelse inte leder till att andra upprepar samma misstag.

Däremot tror och hoppas jag att vår identitetspolitik kan bli något annat och mer än bara en huggsexa om fördelar. Att den i första hand kommer att inrikta sig på att förstå, stärka och bygga upp det vi har varit, det vi är och det vi kommer att bli. Att bygga positiv kultur och gemenskap – det är nödvändigt oavsett om vi hoppas kunna vända den eskalerande situationen i det här landet, eller om vi redan resignerat till att Sverige kommer att vara en mångkulturell, kaotisk bananrepublik om hundra år. I det förra fallet behöver vi ideal att bygga ett nytt land och en levande gemenskap på, i det senare fallet behöver vi en medvetenhet om vår egen kultur och vår egen identitet för att kunna hävda oss i ett land där andra etniska grupper sätter dagordningen. Och i vilket fall behöver vi bägge nu, genast, för att kunna existera på ett människovärdigt sätt.