Jimmie Åkesson har skrivit en upprörande och förkastlig debattartikel i Aftonbladet, och reaktionerna har kommit som brev på posten. Samtliga tidningar har gått ut och fördömt texten och Sverigedemokraterna. Ömsom jublar man över att de nu avslöjat sig själva, ömsom rasar man över det vidriga innehållet.
Man vet inte till sig av ilska över tilltaget. Åkesson är en ny Hitler, en djävulsgestalt, Darth Vader. Lämnar man det temat diskuterar man istället deras valstrategi som om de vore en fientlig här. Ett enda påstående är dock återkommande: Jimmie Åkesson har fel. Han har så fel att det inte ens är värt att diskutera ämnet, så fel att det bara är att publicera barocka kommentarer från de mest partiska ”experterna” landet har att bjuda på och sedan anse hans artikel vederlagd. Så fel att hela diskussionen ska handla om honom och hans parti som patologiskt fenomen, aldrig om sakfrågorna han tar upp.
Därför ber jag er nu föreställa er att Åkesson hade skrivit något annat än att Islam är ett problem, eller åtminstone ett potentiellt problem, i Sverige:
”Judar äter enbart pistaschnötter. Det hotar vår nyfunna svenska möjlighet att äta nyttigare snacks i TV-soffan.”
”Somalierna uppfann atombomben och använde den mot Pearl Harbor.”
”Mona Sahlin kallar sig feminist men brevväxlar med Hagamannen.”
”Göran Persson blir statsminister i nästa regering – oavsett vilket block som vinner.”
”Forum för levande historia tänker gå ut med en informationskampanj om demokratins brott.”
Hur hade reaktionerna sett ut då? Likadana? Eller hade man helt sonika lutat sig tillbaka med ett småleende, och sett Sverigedemokraternas opinionssiffror kollapsa? Naturligtvis hade man gjort det senare. Upprördheten över Åkessons artikel har att göra med att den i allt väsentligt stämmer, felaktigheter och överdrifter ligger på precis samma nivå som i alla andra debattartiklar av samma typ. Det här vet man. Hade Åkesson istället valt pistaschhebréer eller profetior om Göran Perssons fortsatta roll i svensk politik hade artikeln tagit död på sig själv.
Den hade inte lett till hysteriska fördömanden av den typ som nu fyller samtliga svenska tidningar, och har engagerat hela den politiska makteliten. Den hade inte lett till att VD:n för Islamic Center, väl medveten om nordeuropéers osunda fixering vid Andra Världskriget, i princip försöker framställa sig själv som förintelseöverlevare genom att referera till sin familjs öden i Montenegro (som om det hade det allra minsta med det här ämnet att göra).
Den hade helt enkelt fått stå där i all sin absurditet.
Vän av ordning invänder nu att föreställningar om muslimer bygger på förefintliga fördomar, och därför är farliga, även om de i princip är lika verklighetsfrämmande som nöthamstrande israelieter. Problemet är ju, att om fördomar verkligen är totalt ogrundade är det naturligtvis lika farligt att påstå vad som helst om vem som helst, om det inte är rent skönmålande. Eftersom folk tydligen tror på vadhelst man fabulerar ihop, så länge det är fördomar. Så länge de ”känner sig hotade” och ”rädda” och är ”okunniga” – så länge de ”socioekonomiska klyftorna består”. Ytterligare en invändning blir förstås att just fördomar mot Islam, trots att de alltid är fel och absurda, har djupare rötter i Västerländsk kultur. Och då inte på grund av Konstantinopel, ockupationen av Spanien eller helt enkelt våldet och den sociala oro den nuvarande invandringspolitiken för med sig, utan på grund av kvardröjande kolonialism, rasism, människoförakt och bristande socialism. Fragment av Dödsstjärnan från vilka svenska folket tydligen aldrig kan frigöra sig.
Men tar någon som faktiskt kan något sådant trams på allvar längre? Åkesson har inte rätt i allt, men i jämförelse med svensk media och politikerelit är han sakligheten inkarnerad. Och okunskap och hatkampanjer kan inte göra så mycket åt den saken.
Om skribenten: Solguru
