Känslorna efter Krantz

Okategoriserade

Det vidriga mordet på Elin Krantz väcker starka känslor. Det är givetvis helt i sin ordning – så länge känslorna riktas åt rätt håll. De ansvariga är brottslingen och de som gjort honom möjlig, inte offret.

Mordet på Elin Krantz, och de bilder på hennes skändade kropp som spritts över internet, väcker många känslor. För det första känslan av att gärningsmannen lider av akut blybrist, förstås. Sedan frustrationen över att detta är en brist som inte kommer att åtgärdas, ens delvis. Det blir några års semestervistelse på svensk anstalt, följda av diverse återanpassande åtgärder, alltsammans försett med en groteskt överdimensionerad skatteprislapp. Detta i kombination med vetskapen att ingen lärt sig något, eller planerar att göra något åt saken (förutom iscensätta upplysningskampanjer om ”mäns våld mot kvinnor,” som om denna huvudlösa generalisering vore enda parametern i sammanhanget), skapar trötthet och äckel. Trötthet och äckel inför en samhällsordning som gör detta möjligt, och inför arslena som upprätthåller ordningen ifråga. Slutligen, förstås, blir man förbannad. Detta är, i allt väsentligt, sunt.

I

Känslorna kan dock även ta sig mindre sunda uttryck, och det ser man inte minst inom radikalhögern. Jag syftar här inte på rasande ”rasistiska” utläggningar i bloggkommentarer (jämför man med ”näthatet” som utbryter inför en skitsak som icke-kändisen Kissies skämtsamma klistermärkesfilm, så inser man snabbt att det faktiskt inte är de vita, manliga rasisterna som är värst på att vräka ur sig vidrigheter). Det är OK att ventilera, i synnerhet när ventilationen riktar sig mot den skyldiga triaden: gärningsman, media och politiker (i precis den ordningen, i det här fallet). Man får göra så, helt enkelt. Hur konstruktivt det är kan diskuteras, men det gäller ju även det här blogginlägget.

Värre är de utläggningar som vänder sig mot offret. De är inte överdrivet vanliga, men de förekommer. Här är vi ute och seglar på andra, skitigare vatten. Det är förvisso en ödets ironi att Krantz var med i ”Vi gillar olika”-kampanjen på Facebook. Av allt att döma hade hon också en eller annan relation med invandrarkillar innan hon mördades.

Och?

Den etiska kompass som menar, eller ens antyder, att det hon utsattes för på grund av detta skulle vara på något sätt ”rätt åt henne” är värre än trasig. Har man den inställningen och de åsikterna är man direkt olämpad att försöka vända skeppet Sverige. Har man grävt ner sig i ett mentalt-ideologiskt gryt där det på minsta sätt känns rätt att småtjejer som klickar på gilla-knappar på facebook blir våldtagna till döds är det dags att kamma sig. Rejält.

Till skillnad från andra uttryck för ilska och till och med hat som uppstår vid den här typen av händelser finns det här ingen ursäkt och ingen anledning. Att bli förbannad i överkant är en sak (om man nu verkligen kan bli förbannad ”i överkant” här). Att sitta, överpolitiserad och teoretisk, och yra om hur unga svenskar som, halvt opolitiskt och av ren slentrian, stöder mångkultur på något sätt förtjänar att våldtas och mördas är däremot direkt motbjudande. Och jag vet att det inte är en vanlig uppfattning, men tendensen finns lite varstans, och var och en är skyldig att utrota den ur sig själv. Så är det bara.

II

Oavsett om man först reagerat med raseri, med en känsla av deprimerad trötthet, eller med moralisk urspårning av ovanstående typ, gäller det hur som helst nu att komma tillbaka på banan. Fallet Krantz är ett av många, om än ett av de vidrigaste, och förutom en privat sorg av för oss utomstående obegriplig tragik är det också ännu ett rop på åtgärder som oavsett ideologi vore självklara för varje ens rudimentärt ansvarstagande politisk elit. Och alltså totalt främmande för vår nuvarande.

Det gäller helt enkelt att hålla ögonen på pucken: invandringen från de s.k. MENA-länderna måste minskas till obefintlighet och straffsatserna för vidriga brott normaliseras så att svin av den här sorten, alldeles oavsett färg och härkomst, straffas och oskadliggörs på allvar. En återvandringspolitik grundad på positiva incitament för de som inte gjort annat fel än vara för många på fel ställe vid fel tidpunkt, omedelbar känga ur landet för små- och storkriminella. Samt, givetvis, krav på de invandrargrupper som trots allt alltjämt befinner sig i Sverige att de tar lika mycket avstånd från och ansvar för dessa svin som vi tar avstånd från lasermän. Lika mycket som man ondgör sig över att diskrimineras som kollektiv, lika mycket får man ta ansvar för handlingar som utgår från samma kollektiv. Klarar man inte det ska man hålla käften.

Och, viktigare än allt detta: de politiker, teoretiker och mediahjon som gjort den här utvecklingen möjlig ska innan vi är klara med landet vara reducerade till deltidslokalvårdare – på sin höjd.

Ska ansvaret läggas någonstans utöver på monstrositeten till mördare är det på dem. Inte på Elin.