För några dagar sedan skrev jag om Expos nya norska kompisar, som öppet samarbetar med AFA och Blitz. Samtidigt händer det saker i det svenska samhället – Åsa Linderborg har slutligen förlorat de få chips hon möjligen haft i påsen och bestämt sig för att alla som kritiserar svensk vänster i själva verket är i lag med Anders Behring Breivik. Senast utpekades Göran Hägglund som en vägröjare för det fiktiva antimuslimska tempelriddarsällskapets härjningar i grannlandet. Andra journalister (främst på kultursidorna) kör på i samma anda. Argast är man på förrädaren Bengt Ohlsson, som fullständigt skitit i det röda skåpet och förmodligen kan ge sig av till Orkney direkt, men hela världsutvecklingen är skrämmande för Åsa och hennes gelikar. Det finns en stor, strukturell högerkonspiration som kläcker fram lasermän och norska tempelriddare på löpande band, tycker man. Det är Avpixlats fel, det är Axess fel, det är nästan allas fel.
”Alla de som, till skillnad från oss, driver fram ett vi-och-de-tänkande,” tycks man tänka.
Tragikomik
Det är förstås bara tragikomiskt, och eftersom de här människorna sannolikt eller åtminstone förhoppningsvis är på väg ut ur historien för evigt, är det inte så mycket att bry sig om. De fruktar en högervåg som i stort sett inte finns, men kanske har de rätt i att den är på gång. Det är en högervåg som hindrar Stockholms Nya Klass från att få bestämma hur Slussen ska se ut, som massakrerar människor över hela Europa och har korrumperat folk i landets alla kommentarsfält till att hysa den konspirationsteoretiska föreställningen att vänstern har något att säga till om i Sverige. Detta trots att Åsa Linderborg från kultursidan i Sveriges mest lästa kvällstidning förklarar att hon och hennes gelikar tillhör dem som ”vill skriva, tänka och spela bortom allfarsvägarna.”
Det finns dock en avigsida: det är inte bara tredjeklassens privatåsiktspoliser som Expo, eller avdankade rödvinsvänsterister på kultursidorna, som tror att de nu har carte blanche att uppföra sig hur de vill i kampen mot högervågen. Även samhällets riktiga dårar börjar känna vindarna i luften. I Eskilstuna har två medlemmar av det tidigare för mig totalt okända Liberala Partiet (på valsedlarna omnämnda som Klassiskt Liberala Partiet, för att undvika sammanblandning med Folkpartiet) blivit misshandlade av AFA. Dessutom har ytterligare en av medlemmarna fått följande lapp i brevlådan:
Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.
Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.
– Antifascistisk Aktion
Här blir det uppriktigt sagt mindre komiskt, eftersom ett av offren för misshandeln rent fick föras till sjukhus.
Kålsupare
Här skulle jag förstås, i samma anda som Linderborg och Daniel Poohl, kunna yra om att Aftonbladet och Expo bidrar till att skapa ett samhällsklimat präglat av hat och paranoia – att AFA-killarna läser bägge mellan försöken att bena ut två sidor Focault och lite syndikalistisk pamflettlitteratur råder det knappast något tvivel om. Möjligen skulle jag också kunna säga något begåvningssvagt i stil med att ”de inte är medskyldiga, men de har ett ansvar.” Det känns dock inte särskilt viktigt. Däremot kan vi konstatera att Linderborg, Expo och AFA samtliga lider av samma problem. De känner att deras åsiktsmonopol förtvinar, samtidigt som de tror att deras egna bisarra tankekonstruktioner, där allt ifrån Göran Hägglund till Anders Behring Breivik egentligen är ett uttryck för en och samma ”världsbild”, på något sätt givit deras missriktade kamp ny legitimitet. Att de förmodligen bara är vagt medvetna om det här, och uppfattar sig själva som någon sorts radikala samhällskritiker som slår underifrån, förändrar inget i sak.
Det är vänsterns förlust av makt som tar sig uttryck i debila tirader som Linderborgs, Expos nyfunna kärlek till våldsvänstern i grannlandet och AFA Eskilstunas brutala våld mot ett obskyrt liberalt parti. Det är förstås, i all sin obehaglighet, hoppingivande på längre sikt. Samtidigt ska vi komma ihåg att de värsta sidorna av den missbildade pseudosocialism som snickrades ihop i USA för några decennier sedan, redan blivit grundbultar i merparten av den borgerliga högerns partiböcker. Jobbet är alltså långt ifrån färdigt bara för att ”antifascismen” börjar visa sitt våldsfixerade tryne för mycket för sitt eget bästa. Eller för att Sveriges pinsammaste kulturvänsterexemplar inte får vara med och bygga Slussen.
Extreme Right-Wing
Om skribenten: Solguru
