Tanken att vi har ett lika stort moraliskt ansvar för alla människor i världen har vunnit allt mer popularitet, och anses av många vara det enda rimliga sättet att resonera inom etiken. Senare decenniers förhållningssätt till Afrika utgör ett av många belägg för att så inte nödvändigtvis är fallet.
En utbredd föreställning inom etiken är att universalism är en mer högstående form av moral än andra. Med ”universalism” menar jag här principen att tillmäta alla människor samma värde, inte bara i princip eller genom någon sorts grundantagande om odödlig själ eller mänsklig värdighet, utan mena att detta värde innebär att varje enskild individ egentligen har samma moraliska förpliktelser inför varje annan. Att hjälpa sin mamma hellre än grannen, att oroa sig mer för svenskar i en översvämningskatastrof än andra, eller att föredra brorsan framför Joseph Kony, är med detta synsätt moraliskt defekt. De flesta skulle sannolikt godta att det är naturligt, men ”egentligen” är det inte ett rationellt eller sunt moraliskt förhållningssätt, menar man.
I många religiösa traditioner ingår en sådan etik som en form av andlig övning. Genom att inte göra skillnad på individer, eller på omgivningen överhuvudtaget, eftersträvar asketen eller den troende att rena sitt eget medvetande och uppnå en högre grad av andlig objektivitet – att närma sig Guds perspektiv. Vad som däremot aldrig ingått i några religiösa traditioner, förutom just asketiska, samhällsfrånvända rörelser (till vilka den tidiga kristendomen möjligen får räknas), är uppfattningen att detta förhållningssätt ska vara vägledande för individen som medborgare eller för samhället överlag.
Det egna intresset
Det finns nämligen mycket goda orsaker att anta att det i själva verket är ett uttryck för ren enfald att principiellt ålägga sig själv ett lika stort ansvar för människor man inte känner överhuvudtaget som för sin direkta omgivning och sitt eget samhälle (i praktiken är det naturligtvis omöjligt). Det går faktiskt mycket snabbt att urskilja åtminstone ett par anledningar till att prioritera sitt eget och sina egna framför andra – två argument för ”vi och de-tänkande”.
Det första är att det helt enkelt är bättre för oss själva och den grupp vi tillhör. Att vara medlem i en sammanslutning människor som inte hjälper varandra inbördes – på andras bekostnad åtminstone i så måtto att möjlig hjälp från gruppens medlemmar inte kommer dessa andra till del – är meningslöst. Och att inte tillhöra en grupp som motiveras av mer än abstrakta principer underbyggda av tillfälliga omständigheter är kortsiktigt och korkat. Inga temporära intressegemenskaper (nationalstaten inkluderad) kan i slutänden mäta sig med släkt- och blodsband, eller nära och långvariga relationer som närmar sig samma grad av bindning (till exempel mångårig vänskap, som dock sällan skapar större grupper och gemenskaper – i synnerhet inte sådana som kan ligga till grund för samhällsbyggnad).
Den Andres intresse
Tillämpad i det extrema innebär idén om att man ska hjälpa alla lika mycket att man inte hjälper någon alls. Mina samlade arbetsinsatser för jordens alla miljarder blir, om de fördelas rättvist, inga insatser alls. I praktiken handlar det förstås aldrig om det, eftersom det vore absurt, och därför innebär den universella solidariteten i praktiken att välja en mer eller mindre godtycklig annan individ eller grupp att hjälpa. Man stödjer alltså ett annat egenintresse istället för det egna.
Det för oss till det andra argumentet: hjälp vi delar ut till människor vi har begränsad kontakt med, eller begränsad förståelse för, har betydligt mindre möjlighet att överhuvudtaget göra nytta. När man, för att visa att man inte gör skillnad på vi och de, beslutar sig för att kämpa för ANDRAS rättigheter, är risken överhängande att man inte vet vad man håller på med. Följderna blir, ofta, därefter.
Om min syster eller äldste vän har behov av att låna en cykel för att kunna cykla och köpa snus kan jag förutsäga med stor sannolikhet ganska precis vad följderna av att jag lånar ut cykeln kommer att bli. Nonchalerar vi eventuella hälsoeffekter av snus (eller den motion en promenad skulle kunna ge) kan jag med stor säkerhet säga att utlåning av cykeln kommer att göra min syster glad, och att det totala utfallet blir positivt och trevligt för oss bägge. Även betydligt allvarligare exempel skulle kunna anföras, och i annan skala. Att ge svenska pensionärer något högre pension är nästan helt säkert positivt – i alla fall för pensionärerna. Baksidan är eventuella övriga kostnader för samhällsekonomin, men några menliga sociala följder av ett sådant beslut kommer med största sannolikhet inte att infinna sig.
Svart-vitt i Afrika
Ställ de ovan nämnda exemplen på pragmatiska, moraliska och politiska ställningstaganden mot att ge pengar till en blind tiggare utan att veta om jag därigenom stödjer kidnappning och stympning av barn (ett vanligt fenomen i bland annat Indien). Eller, betydligt allvarligare, mot de senaste decenniernas ”solidaritetsarbete” som bedrivits i Afrika, där skillnaden mot gamla tiders White Man’s Burden-tänkande och kolonialism ofta bara varit att de senare åtminstone, vid sidan av förtryck och brutalitet, även haft dussintals objektivt positiva sidor. Med stor entusiasm bidrog västvärlden inte bara till att avskaffa Apartheid, vilket på många sätt var ett osympatiskt och dumt system även för Sydafrikas vita, men också till att föra den inkompetenta organisationen ANC till makten, vilket fått till följd att stora delar av Sydafrika nu är ett HIV-infekterat ghetto. Ogenomtänkt, svart-vitt tänkande där man inte begriper att ens eget motstånd mot en given ordning inte automatiskt innebär att ett annat alternativ är bättre, är inbyggt i hela det postkoloniala förhållningssättet till Tredje Världen och i synnerhet Afrika.
Misslyckade biståndsprojekt där pengar går till vapen och guld åt diktatorer, och infrastruktursatsningar används till militära offensiver av regeringar och rebellstyrkor, är andra exempel på extremt korkad användning av resurser som Väst gång på gång lyckat med i Afrika. Den senaste kampanjen mot Joseph Kony är bara ett i raden av uttryck för missriktad ”medmänsklighet” som inte för ett ögonblick stannar upp för att granska sig själv. Kony är utan tvivel ett rövhål av kosmiska proportioner, men av det följer inte att pengar och know-how som pumpas in i den ugandiska militären kommer att leda till fred eller någon som helst förbättring i området.
”Vi är alla människor”
Engagemang för omotiverat romantiserade parter i afrikanska krig är inget nytt (ens om romantiseringen bara består i en tanke om the lesser evil). Stieg Larssons solidariska privatutbildning av EPLF-gerillan i granatkastaranvändning bidrog, i det lilla, till att föra organisationen till makten som People’s Front for Democracy and Justice (nu landets enda lagliga politiska gruppering, som bland annat spärrat in svensk medias störste idol Dawit Isaak). Visst kan dylika dumheter alltid ursäktas med ungdomlighet eller politisk naivitet, men någonstans bör man ändå fundera på om det inte faktiskt är något grundligt fel med en världsåskådning som orsakar den här typen av beteende.
Man kan mena, och menar ofta, att det förefaller väldigt uppenbart vad människor behöver, utifrån att vi alla är människor och därmed har samma behov. På det viset skulle man kunna identifiera vilka som bäst (eller åtminstone minst dåligt) kan eller vill tillfredsställa dessa behov i givna situationer, och utifrån detta fördela solidariskt stöd på ett rimligt sätt. Saken är bara att det inte finns någonting som tyder på det. Om kolonialismen och imperialismen var projekt som bedrevs i västerländskt egenintresse, med vissa positiva bieffekter för sina objekt i form av utbildning, lag och ordning samt infrastrukturuppbyggnad, ter sig den postmoderna ”solidariteten” bara som ett omotiverat fumlande i andra människors affärer. Ofta med väl så tragiska konsekvenser som tidigare ”utsugning”.
Sentimentalitet och utnyttjande
Man ska givetvis inte gå för långt när man skäller den universalistiska moralen för att leda till elände, i alla fall inte när det kommer till internationell politik. Det finns visserligen många fall där autentisk (eller, som i Larssons fall ideologisk) välvilja riktad mot folk i fattiga länder fått katastrofala konsekvenser, men oftare handlar det hela naturligtvis om att okunniga och sentimentala människor är lätta att utnyttja och manipulera, och något motsvarande skulle sannolikt kunna ske även om andra moraliska premisser rådde. Inför kriget i Afghanistan lyckades USA:s regering mobilisera många av landets feminister, som försvarade bombkriget och invasionen utifrån sin radikala jämställdhetsidévärld, men i själva verket var det förstås inte feminism som förvandlade landet till en ruin av den tidigare ruinen, utan helt andra politiska överväganden.
Ändå kvarstår faktum. Den princip som säger att det är ett uttryck för moralisk underutveckling att prioritera sin egen grupp – sin familj, sina vänner och sitt land och folk – har inte bara negativa konsekvenser för dem som anammar den. Även de samhällen som blir föremål för de frigjorda och solidariska världsförbättrarnas malplacerade medkänsla far med jämna mellanrum illa. Att primärt vilja spendera sin tid och sina resurser på att gynna en given ingrupp snarare än världen i allmänhet är inte ett ”defekt” tänkande, utan följden av en rimlig uppskattning av sin egen potential. Det utesluter inte varje form av ”internationell solidaritet”, men det utesluter definitivt föreställningen om sådan som fundamental moralisk – och i synnerhet politisk – princip för mänskligheten. De flesta kan bäst hjälpa folk i vilkas liv de har djup och helst personlig insyn. När vi ger oss ut för att döda Kony eller frälsa Afghanistans kvinnor med bombflyg, vet vi med stor säkerhet inte vad vi håller på med, och det är i alla fall inte exempel på utövandet av någon ”högre moral” än att ta hand om sin familj och se till att det land man bor i är bra för de människor som byggt det och deras ättlingar.
Att förstå det är inte ett uttryck för moralisk underutveckling, utan intellektuell mognad.
Om skribenten: Solguru
