Cirkusen kring SDU går vidare, och en grupp som kallar sig ”Swedish Defence League” har kastat in sitt stöd på Paula Bielers sida. På Facebook trumpetar man ut att Bieler ”är starkt antiislamistisk och en stor vän av Israel som är Europas sista hopp i kriget mot den islamska fascismen.” När det kommer till Kasselstrand så ”arbetar [han] dessvärre endast för Sverige och svenskarna och till viss del även för andra europeiska länder.” Detta, slutligen, menas vara dåligt anpassat ”efter det hot Islam utgör”. Nu får man väl hoppas att Bieler inte känner någon större samhörighet med SDL, men risken att Sverigedemokraterna drar mer i den riktning de representerar förefaller ändå öka om bröderna Ekeroth och hon skulle få sin vilja igenom.

Israel som strategisk tillgång…
Defence League-fenomenet har sedan det tog fart dragits med ett löjets skimmer – i varje fall i Skandinavien. Att den norska upplagan visade sig ha byggts upp av folk från norska Expo-motsvarigheten SOS Rasisme som desperat försökte elda på den ”islamofobi” vars bekämpande man använder för att motivera sin egen existens var bara det senaste i en rad pinsamheter. SDL fortsätter som synes på citaten ovan den stolta traditionen av skämskuddeframkallande hyperbol. Värst blir det när man refererar till Israel som ”ett strategiskt maktvapen i mitten av den globaliserade världen,” efter att dessutom ha upplyst oss om att ”kampen mot Islam måste föras globalt”.

Vad än Israel har för ambitioner i världen är det knappast att agera ”strategiskt maktvapen” åt Swedish Defence League. Inte heller delar den israeliska staten försvarsligornas grundläggande politiska analys, så mycket kan vi vara förhållandevis säkra på. Om Israel på allvar bedömde att det fanns en avgörande risk att radikala islamister inom kort ”förslavade Västerlandet” är det nämligen sannolikt att man skulle omorientera sin politik i någon mån. Ett radikalislamistiskt, och därmed extremt antisionistiskt, Europa, komplett med franska kärnvapen och tysk industri, torde knappast vara ett upplägg Israel eller dess amerikanska lobbyorganisationer vore beredda att acceptera. Därför kan vi med största säkerhet också dra slutsatsen att varken USA, Israel eller den Israeltrogna delen av den judiska diasporan delar SDL:s uppfattning att mångkulturaliseringen av Europa kommer att leda till ett islamistiskt imperium de närmaste åren.

Välgrundat ointresse
Gjorde man det skulle man nämligen göra något för att motverka invandringen till Europa. Israel och dess allierade har tillgång till underrättelsetjänster och omvärldsanalytiker med en samlad erfarenhet och kunskap betydligt större än den genomsnittlige ”kontrajihadistens”. Ändå gör man, som stat betraktat, lite till ingenting för att påverka västvärldens migrationspolitik (förutom försöker skicka egna invandrare till just västländer). Man tror helt enkelt inte på kontrajihadisternas analys, och skiter fullständigt i de otrevligheter som invandringen rent faktiskt leder till. Bägge de förhållningssätten kan man för övrigt dra lärdom av – det första för att lägga ner det mest monomana tjatet och i synnerhet krigshetsen, det andra för att Sverige bör återgälda tjänsten. Kompisen som bara ringer när han själv ska ha hjälp att flytta (eller, som i det här fallet, inte ringer alls) är inte någon kompis.

Det är fullt möjligt att Israel avser att att dra nytta av de hysteriska vänner man plötsligt fått över hela Europa, precis som man tidigare kunnat dra nytta av amerikanska högerkristnas desperata och i allt väsentligt obesvarade kärlek, men någon ”gemensam front” med rättshaveristerna i SDL är man naturligtvis inte intresserad av. I länder som Sverige, där opinionsläget svänger högerut och det som tidigare ansetts politiskt inkorrekt närmast blivit norm hos växande delar av befolkningen, är det förstås fullt sannolikt att Israel vill samla på sig lite bonusstöd i vänster-antisionismens högborg. Ett litet ”fuck you” till landet som gav världen Folke Bernadotte. Men att Israel skulle betrakta sig själva som indragna i en med Europa gemensam episk kamp mot ett hotande islamistiskt kalifat är totalt orimligt. Betraktar man dessutom organisationsförmågan hos de radikalislamistiska krafterna till och med i de egna kärnområdena är det helt enkelt svårt att föreställa sig ett samordnat Machtübernahme i Europa, till och med om muslimer skulle vara i majoritet.

Ögonen på bollen, tack
Att de muppar Per Gudmundsson stalkar på Facebook skulle kunna ”förslava Europa med blod och eld” inom den närmaste tiden (som SDL hävdar) är helt enkelt för dumt för att vara sant. Vi är inte ens nästan där. Det hindrar inte att situationen kan förändras – och visst har både radikala och mindre radikala islamister i grunden en ambition att göra de länder de bebor muslimska. Dessutom för den muslimska invandringen med sig en mängd otrevliga problem, och att stå fast vid och utveckla till exempel svensk djurskydds- och barnskyddslagstiftning är rimliga politiska ambitioner. Kritik, även hård sådan, av islam är legitim och ofta nödvändig – särskilt när det handlar om islam i Europa. Däremot måste det bli ett slut på det monomana gapandet, och de verklighetsfrämmande fantasierna om att stå skuldra mot skuldra med Israel i ett globalt krig mot den muslimska världen – det är en föreställning som är lika barnslig som vansinnig, och en som definitivt inte har i ett svenskt riksdagsparti att göra (för övrigt har vi ju redan Folkpartiet).

Förhoppningsvis blir SDL:s pinsamma utspel slutet på de här dumheterna – SD kan inte profilera sig som ett parti vars mål är att föra internationellt krig mot islam i samarbete med ett Israel som inte har för avsikt att medverka. Man har fått mandat för att stoppa massinvandringen, reformera rättssystemet och allmänt föra en ”svenskvänlig” politik. Inte för att hjälpa kärnvapenbestyckade stater som klarar sig utmärkt med det stöd man redan har från vad som fortfarande faktiskt är världens mäktigaste stormakt, och inte för att delta i eller förespråka sekulärdemokratiska korståg.