Kriget mot Rysslands ideologiska dimension: En analys med utgångspunkt i den fjärde politiska teorin – Del 2

Okategoriserade

Del 2: Den unipolära perioden – hotet om implosion

1991, när Sovjetunionen i egenskap av den sista motståndaren till västerländsk liberalism föll, proklamerade några västerlänningar, däribland Francis Fukuyama, slutet av historien. Detta var en tämligen logisk följd av att det inte längre fanns en fiende till det öppna samhället, och att det därmed heller inte längre kunde existera en historia som tog sig samma uttryck som den gjort under den moderna eran (genom konflikten mellan de tre ideologierna).  Det var i det ögonblicket man först kunde notera början till en unipolär period (Charles Krauthammer). Tiden mellan 1991 och 2014, under vilken Bin Laden skulle komma att attackera World Trade Center, var en tid av liberal dominans. Liberalismens axiom accepterades av alla de stora geopolitiska aktörerna, inklusive Kina (i ekonomisk form) och Ryssland (såväl ideologiskt, ekonomiskt som i det politiska systemet). Det fanns liberaler och ännu-inte-liberaler, blivande liberaler, inte-tillräckligt-liberala liberaler och så vidare. De verkliga, explicita undantagen, såsom Iran och Nordkorea, var väldigt få.  Världen anammade liberalismen som ideologisk måttstock.

Detta blev den viktigaste perioden i liberalismens historia. Liberalismen har vid den här tidpunkten bekämpat sina fiender, men samtidigt förlorat dem. Liberalismen är ytterst frigörelse från och kampen mot allt som inte är liberalt (både i nutid och vad som kan komma att bli i framtiden). Liberalismen formulerar sitt innehåll och sina deviser baserat på dess fiende. När valet står mellan icke-frihet (representerat av konkreta totalitära samhällen) och frihet, väljer man friheten, utan att förstå den i termer av frihet att. I ett ofritt samhälle är liberalismen positiv, dess negativa kärna märks inte förrän efter segern.

Efter segern 1991 gick liberalismen in i en implosiv fas. När den väl besegrat kommunismen och fascismen stod den ensam, utan någon fiende att strida emot. Det var i den stunden liberalismens inre konflikt tog vid. När de liberala samhällena påbörjade utrensningen av de sista icke-liberala elementen inom den egna sfären: politisk inkorrekthet, sexism, ojämlikhet, varje kvarleva av icke-individualistiska institutioner såsom kyrka och stat, och så vidare. Liberalismen behöver alltid en fiende att frigöra från. Utan en sådan förlorar den sitt syfte, och dess implicita nihilism blir allt för framträdande. Liberalismens absoluta triumf är dess död. Detta var också den ideologiska kontexten i 2000-talets finanskriser. Det var den nya, uteslutande vinstbaserade ekonomins (det Edward Luttwak benämner som turbokapitalism) framgångar och inte dess bakslag som låg bakom dess kollaps.

Friheten att, endast på individuell nivå, göra vad man vill triggar en identitetens implosion. Människan övergår till en undermänsklig sfär, ett sub-individuellt stadie, där hon står inför den faktiska friheten: friheten allting och ingenting. I denna process löses människan upp i Ingentinget, den sista fasen i liberalismens fullständiga seger. Postmodernismen sonderar terrängen för denna post-historiska cykel; upprepandet av nonsens.

 

(Översättning till svenska av Charlotta Johansson.)