Med anledning av Aries’ kommentar till En lista med ord, kommer dagens inlägg att behandla min syn på religiositet i Kali-Yugan. Eftersom kommentaren är välskriven och innehåller flera poänger, återges den i sin helhet nedan:
Först och främst vill jag framföra mina varmaste lyckönskningar till initiativet för en traditionalistisk blogg. Det är i sanning något som saknas i dessa nihilistiska tider som präglas av pöbelvälde och konsumism. Själv betraktar jag mig i mångt och mycket som traditionalist med rötter i Benoists och Evolas tankevärld. Jag har en fråga angående dina förslag till SAOL, där jag delar din uppfattning i sak, men ändå kan skönja en viss intressekonflikt. Frågan som jag menar att ställa är hur du anser vi bör förhålla oss till den ursprungliga andligheten i de skandinaviska länderna; den som var polyteistisk, livsbejakande och styrkedyrkande till skillnad från den dominans av monoteistisk slavmoral som på en imperialistisk väg senare påtvingats oss. För min del anser jag att vår sanna natur av företagsamhet och försvarsvilja grundar sig i det förra och inte det senare, då jag är övertygad om att kristendom är flagnande kosmetika ovanpå vår folksjäl. Däremot tycker jag att det angår en traditionalist att vara redo att försvara andras traditioner så länge de angrips av samma frätande liberalhumanismsyra som våra egna. Detta gör att jag utifrån ett kristet hänseende (trots att jag inte betraktar mig som kristen) definierar KG Hammar som förrädare av kristendomen. Hur resonerar du här; utifrån ett monoteistiskt universalperspektiv där du försvarar enbart kristendomen, eller såsom traditionalist med andrar referenser i huvudsak?
Aries identifierar ett viktigt dilemma för varje traditionalist, nämligen svårigheten att finna organisationer och mål värda att stödja. Dagens svenska kristendom är en pinsam ursäkt för en religion, och de vänsteranstrukna ”radikaler” som angriper den utifrån egalitära perspektiv är ännu mer pinsamma.
För att förklara min syn på det hela måste vi göra en historisk expose där vi studerar religiositetens förfall genom historien. Vi använder Sverige som exempel. Ursprungligen var vårt land och vårt folk ”polyteistiskt”, alltså dyrkade flera gudar. Detta är dock ett tveksamt begrepp, eftersom det frammanar bilder av vidskepliga herrar i hornförsedda hjälmar som trodde på att Tor rent fysiskt red runt och orsakade åska. Så vidskepliga var inte våra förfäder, utan gudasagorna var inget de flesta tog bokstavligt. Tvärtom var det liknelser som beskrev hur människan fungerar, hur världen är uppbyggd, vilka krafter som finns i den, hur man uppnår upplysning, med mera. Barn och idioter trodde bokstavligt på gudasagorna, men de fria männen kunde skilja på yta och innehåll, exotericism och esotericism (alla religioner består av esoteriska och exoteriska delar, ett exempel kan vara kristen/judendomens skapelseberättelse. Barn och dumma tror att världen skapades på en liten vecka, esoteriker inser att det rör sig om ”dagar” som är betydligt längre än våra veckodagar…). På så vis har traditionell religion flera ”nivåer” (ett exempel för självstudier kan vara hinduismen).
Ett bättre ord än polyteism skulle faktiskt vara spirituell realism. Hyperboreanernas ättlingar insåg att världen är fylld av energier, krafter och liknande, och att dessa kan påverkas genom riter. Däremot kröp de inte för dem, de bad inte till dem. Hyperboreanerna trodde inte att böner till övernaturliga väsen skulle rädda dem ur nöd, vare sig i detta livet eller nästa, utan insåg att det är upp till den enskilde att skapa sitt öde och sitt eftermäle.
Hur som helst, en sådan världsbild är för hård för många lägre människotyper. De behöver en övernaturlig fadersfigur som kan ta hand om dem och berätta för dem vad de ska göra. Dessa människotypers behov råkade sammanfalla med de framväxande kungarnas behov av lydiga undersåtar (kristendomen skapar, realtivt sett, lydigare människor än de oberoende typer som skapas av asatron), vilket ledde till tvångskristnandet av Norden. Som Aries påpekar fanns fortfarande mycket kvar av den äldre livssynen, man utrotar inte en folksjäl på en gång.
Reformationen kan ses både som en reaktion mot vidskepliga inslag i katolicismen, och som en vidareutveckling av de anti-realistiska inslag som redan kristendomen består av. Den beredde vägen för ateismen, som är en ännu mer anti-realistisk ideologi, särskilt i kombination med post-kristen, egalitär, ”altruism”.
Vad vi alltså kan se av den historiska exposen, är att i takt med att Kali-Yugan fortskrider, försämras människorna och deras religiositet med dem. Det kan därför vara av värde att försvara en högre form av religiositet mot en lägre, även om den ”högre” redan i sig är en degeneration från högre former. Däremot håller jag i sak med Aries, monoteismerna är något som sannolikt inte kommer att vara med oss när Kali-Yugan ersätts av nästa Guldålder. Men i kampen mot de rent sinistra krafterna, kan kristna spela en viss roll. I vilket fall som helst bör de upplysas om vilken världsbild som ytterst ligger bakom det moderna samhället, sedan är det upp till dem själva att ta konsekvenserna av den informationen.
Om skribenten: Joakim Andersen
