I Sverige är den italienske författaren Umberto Eco kanske mest känd för att ha skrivit boken som senare filmatiserades som Rosens namn, en medeltida detektivhistoria med Sean Connery i huvudrollen som en intelligent fransiskanermunk, och många inblickar i den medeltida världen med dess klosterväsen och dess kätterska rebeller. Hans intresse för den medeltida världen är också centralt i boken Baudolino.
Minst lika fascinerande är dock Ecos verk Foucaults pendel, som beskrivits som ”Da Vinci-koden för tänkande människor”. Ecos intresse för det postmoderna och det medeltida får där fritt utlopp, i en skildring av vad som kan kallas Europas underjordiska, eller rentav ockulta, historia.
I boken följer han tre vänner som arbetar i den litterära världen, och vars intresse för ämnen som tempelriddarna, kabbalan, och liknande, gradvis får dem att som en intern lek skapa en egen konspirationsteori de kallar ”Planen”. Med utgångspunkt i sådant som är känt om historiska kättare, ockultister och sekter bygger de gradvis denna Plan till att bli alltmer intrikat, och under processen inordnar de snart sagt varje historisk figur inom området i den.
Ganska snart drar de tre vännerna slutsatsen att tempelriddarorden efter att påvemakten och den franske kungen utplånat den i själva verket bara gick under jorden. I själva verket hade de upptäckt en hemlighet som kunde ge dem övermänskliga krafter, och denna skulle avslöjas för deras efterträdare efter några sekel. De tre vännerna tolkar således både rosenkreutzarna, de judiska kabbalisterna, muslimska ismailiter, John Dee och Francis Bacon, Cagliostro, frimurare, paulicianer, illuminater, Thuleorden, och många andra mytomspunna ockulta sällskap och individer som antingen dessa efterträdare, eller grupper som fått nys om tempelherrarnas hemlighet och konspirerat för att själva ta del av den.
Det är uppenbart att Eco själv inte tar sin konspirationsteori på något större allvar, men det är mycket fascinerande läsning. Den ger också en viss inblick i de underjordiska, ockulta grupper som faktiskt även i verkligheten hade ett finger med i spelet inför och under Franska revolutionen. Idag tonas sådant gärna ner, eftersom den historiska materialismen med dess betoning på strukturers roll i historien är så dominerande, men på sin tid var denna inblandning väl känd.
De tre vännerna dras gradvis in i en allt mer ödesdiger händelsekedja, då högst verkliga ockultister upptäcker deras teori, men tar den på allvar. Mest fängslande bland dessa är den aristokratiske Aglié, som mer eller mindre diskret försöker ge sken av att vara en av de odödliga som under namn som Cagliostro och Saint-Germain vandrat bland människorna i århundraden. Aglié är under stora delar av handlingen en aristokrat, som också ger en anti-modern kritik av den värld de rör sig i.
Som helhet är Foucaults pendel alltså en klassiker, som tar upp intressanta ämnen som Saint-Yves d’Alveydre och hans synarkistiska tankar, 1800-talsockultister, traditionalister som Julius Evola och Rene Guenon (om än mycket kort), katarer, druider, och mycket annat. Man behöver knappast ta det hela på allvar för att finna det spännande och intressant, och själv på internet forska vidare i de ämnen Eco tar upp.
Vad man dock kan notera är att som skönlitteratur lämnar Foucaults pendel mycket övrigt att önska. Huvudpersonerna blir aldrig särskilt levande, dialogen är mest till för att delge information och teorier, och miljöbeskrivningarna är med några undantag svaga. Ecos postmoderna prägel är dock mycket lyckad i romanen, med dess många citat ur olika böcker, drömmar, och annat som bildar en föränderlig väv av berättelser i berättelsen.
Om skribenten: Joakim Andersen
