I samband med att Danmark antog en lag om utvisning för kriminella utlänningar uttrycktes förhoppningar om att en utvisningsdebatt skulle föras även i Sverige. En sådan debatt har den senaste veckan förts på Newsmill, den kan vara värd att närmare studera.
Den samtida vänstermentaliteten tycks mig präglad av något om vilket jag skulle vilja använda termen självamnesti… Enligt vänstern är allt förlåtet dem som har ambitionen att förändra världen. Allt är tillåtet för den som är ett samvete.
– Peter Sloterdijk
Den kontinentale filosofen Peter Sloterdijk har i dialogboken Världens hjärtslag identifierat en viktig aspekt av den moderna vänstermentaliteten. Han beskriver detta som självamnesti, genom att vara den som vill förändra världen behöver medlemmar av denna vänster inte ta ansvar för följderna av deras handlingar. Han skiljer här mellan att ha ett samvete och att vara ett samvete. Det sistnämnda framstår som betydligt mer bekvämt och okomplicerat än det förra.
Ett bra exempel på kollektiv självamnesti togs upp av sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth i artikeln Amnestys och Sveriges Radios kampanj för våldtäktsmän exempel på ohederlighet, en artikel som också var startskottet för en svensk utvisningsdebatt. Ekeroth tar där upp hur en eritreansk man 2007 våldtog en svensk kvinna och därför dömdes till utvisning. Sveriges Radio och Amnesty inledde då en kampanj för att han skulle slippa utvisas, med motiveringen att Eritrea skulle kunna utsätta honom för ”kränkningar”. I den mediala kampanjen nämnde man heller inte att det rörde sig om en våldtäkt, utan istället enbart ett ”brott”. Kampanjen var framgångsrik, mannen utvisades inte, och 2011 våldtog han en svensk kvinna till. Men då var han inte längre intressant att rapportera om för media.
Ekeroth menar dels att svensk media inte tar sitt ansvar, dels att händelsen illustrerar behovet av en politik med utvisning av kriminella utlänningar. Här kan man enbart instämma. Medias avsaknad av självkritik eller ens rapportering efter våldtäkt nummer två är också ett tydligt exempel på det Sloterdijk kallar självamnesti. Eftersom man ville skydda en invandrare från att bli utvisad, och i förlängningen bidra till en immigrationistisk och globalistisk praxis, så ville man bara väl när man såg till att eritreanen inte utvisades och då kan man ju inte bära en moralisk skuld. Amnesty väljer dessutom sina skyddslingar med viss omsorg, för varje våldtäktsman man stödjer går det tio förintelseförnekare som man av principiella skäl inte verkar för.
I själva verket är det mycket bekvämare att vara ett samvete än att ha ett.
– Alain Finkielkraut
Reaktionerna på Ekeroths artikel illustrerar dock de betydande skillnaderna mellan dansk och svensk debatt, och därigenom egentligen mellan danskt och svenskt etablissemang. Medias självpåtagna uppgift är att ”granska makten”, samtidigt söker man uppseendeväckande händelser som kan sälja lösnummer. När en tung organisation som Amnesty genom sitt handlande bidrar till att en våldtäktsman kan stanna i landet och upprepa sitt brott kan det spontant tyckas uppfylla båda kriterierna. Att det skulle sälja lösnummer kan vi exempelvis nästan garantera. Men etablerad media förbigår ändå det hela med närmast fullständig tystnad.
En viss debatt uppstår istället på Newsmill, där Amnestys Lise Bergh bemöter Ekeroth med artikeln Även grova brottslingar måste skyddas från tortyr och dödsstraff (däremot bemöter hon inte Ekeroths referens till dåvarande ambassadören i Eritrea, denne menade att det inte fanns någon risk för att våldtäktsmannen skulle utsättas för ”kränkningar” i Eritrea). Detta omvända perspektiv, där brottslingens intressen står i centrum medan brottsoffret abstraheras bort, är utbrett i Sverige och kunde identifieras även i ”drevet”/debatten som följde på Per Gudmundsons publicering av brottstatistik som visar att vissa invandrargrupper är överrepresenterade som förövare av vissa brott. Den debatten kom nästan helt att handla om hur publicering av sådan statistik kan leda till främlingsfientlighet, brottsoffren abstraherades däremot bort från den.
Ett samhälle som inte kan garantera den rent fysiska och ekonomiska säkerheten för "vanligt folk" är inget legitimt samhälle.
– de bistra herrarna
Den etablerade kvinnorörelsens tystnad när det gäller utvisningsdebatten kan framstå som märklig, men kan sannolikt förklaras med att man underordnat sig immigrationismens hegemoni. Varje anställd på en kvinnojour vet att en ansenlig del av det grova våldet mot kvinnor skulle kunna utraderas om kriminella utlänningar utvisades. Men man undviker att associeras med sådana krav. En del av förklaringen kan vara att ledande svenska feminister ofta tillhör en svensk medelklass, och inte har konkreta gemensamma intressen med misshandlade invandrarkvinnor. Man har intresse av höjd lön och kvotering, inte av att stoppa hakan i kontroversiella vatten. Lovvärt är därför att kvinnorättsaktivisten Bahare Andersson i Newsmilldebatten med artikeln Vi borde utvisa fler kriminella utlänningar i praktiken gav Ekeroth sitt stöd. Den infantila polariseringen i svensk debatt, där ingen icke-sverigedemokrat kan beskriva dem som annat än farliga eller främlingsfientliga, gjorde dock att hon inte kunde eller ville uttrycka stöd för Ekeroths förslag. Istället hänvisade hon till ett liknande folkpartistiskt förslag från 2005.
Sammantaget får man alltså se den försiktiga utvisningsdebatten som något positivt. Ekeroth och Andersson har här initierat en viktig debatt. Samtidigt illustrerar den mediala tystnaden att våra mediala makthavare lider av mycket långt gången självamnesti, vilket gör att den process som nu inletts kan ta längre tid än i det öppnare och mer demokratiska Danmark.
Relaterat
Reaktion – Från romersk rätt till värdenihilism
Tacksamhet som politiskt begrepp
Kriminologi och vänsterrealism
Om skribenten: Joakim Andersen
