När man följer konflikten i Ukraina slås man snabbt av hur svårt det ryska perspektivet har att vinna genomslag i etablerad media. Regimen Poroshenko framstår för en utomstående med någorlunda insyn i händelseutvecklingen som en PR-katastrof. Han är en oligark av just det slag Maidan avsåg att fördriva från politiken, hans trupper bombar civilbefolkning, vissa bataljoner för sig med symboler från nationalsocialistisk miljö, han förbjuder det kommunistparti som 13% av folket röstat på, politiker i hans läger uttrycker tillfredsställelse när drygt 40 pro-ryska aktivister bränts till döds, et cetera. Kort sagt, ett PR-fiasko. Det intressanta är att det aldrig blir någon PR-katastrof, eftersom nyheter om regimens många övergrepp aldrig når den västerlänning som förlitar sig på etablerad media. Poroshenko har så att säga fria händer, något han torde vara medveten om. Inga döda östukrainska barn kommer synas på västerländska TV-skärmar.

Istället serveras vi vaga beskyllningar från amerikansk säkerhetstjänst om att ”allt talar för” att Ryssland bär ansvaret för det nedskjutna malaysiska passagerarplanet. Dagarna går utan att bevis presenteras, men när Ryssland lägger fram det material de själva har om tragedin med de högst relevanta frågor det väcker så får det inget genomslag i etablerad media. Detta är heller inget unikt, numera är detta förhållningssätt snarare regel än undantag så snart USA har intressen i en konflikt. I vad mån detta bidrar till världsfreden kan man fråga sig, oavsett vilket är det hela ett samtidshistoriskt fenomen som inte kan ses som naturligt eller självklart. I väntan på att nästa Edward Snowden avslöjar hur globalisterna i praktiken kontrollerar media tvingas vi reflektera över de exakta mekanismerna. Vi vet redan att etablerad media är pro-amerikansk, men vi undrar varför.

Ägandefrågan

The gathering of more and more outlets under one owner clearly can be an impediment to a free and independent press.
– Walter Cronkite, fd CBS News

Om man har en marxistisk syn på samhället är ägandet centralt. Media tillhör då de grundläggande kommunikationsmedlen, de medierar verkligheten till allmänheten, och den som äger dem kontrollerar bilden av verkligheten. Vi finner att ägandet koncentrerats de senaste åren, delvis genom politiska beslut. Så godkändes Bonniers köp av TV4, trots att det var tveksamt enligt radio- och TV-lagen. Enligt en rapport från 2012 har Sverige och Ungern den största mediekoncentrationen av tolv undersökta europeiska länder. I Sverige kontrollerar de fyra största mediegrupperna drygt 91 procent av marknaden.

En liknande situation finner vi i USA, där ett annat politiskt beslut, Telecommunications Act från 1996, avskaffade regler avsedda att förhindra mediekoncentration. Resultatet blev att på åtta år minskade antalet stora mediaföretag från 50 till 6.

Aftonbladet – Borgarna + Bonnier = sant
Journalisten.se – Störst mediekoncentration
i Sverige och Ungern
NewsFocus – The Takeover of the American Media
Jinge.se – DN:s ledare – Krigshets och uppmuntran till folkrättsbrott

I vad mån kontrollerar då dessa stora ägare den information och den debatt som når allmänheten. Man kan notera att Bonniers DN nyligen i en ledare, tillsammans med andra stora europeiska tidningar, gått ut och krävt en mer konfrontativ politik mot Ryssland. Att som Bonnier- eller DN-journalist i det läget rapportera om sådant som bekräftar den ryska versionen framstår som riskabelt. Exakt hur redaktionspolitiken äger rum är däremot svårt för utomstående att veta.

If people try to enter the system who don’t have that point of view they’re likely to be excluded somewhere along the way. After all, no institution is going to happily design a mechanism to self-destruct. It’s not the way institutions function. So they’ll work to exclude or marginalize or eliminate dissenting voices or alternative perspectives and so on because they’re dysfunctional, they’re dysfunctional to the institution itself.
– Noam Chomsky

En annan betydelsefull strukturell faktor torde vara medias pågående kris. Den innebär att det ekonomiska utrymmet för genuin journalism minskar, och beroendet av billigt och lättillgängligt material ökar. Det kan vara den flod av youtubeklipp som numera Aftonbladet och kvällspressen invaderats av, men det kan även vara klipp från amerikanska leverantörer. Det tycks vara så att man här har en implicit hierarki vad gäller materialets trovärdighet, där amerikanskt material ses som objektivt och ryskt, iranskt eller liknande är kontroversiellt och därför normalt undviks.

Journalisterna som kast och som klass

If I allowed my honest opinions to appear in one issue of my paper, before twenty-four hours my occupation would be gone. The business of the journalists is to destroy the truth; to lie outright; to pervert; to vilify; to fawn at the feet of mammon, and to sell his country and his race for his daily bread. You know it and I know it and what folly is this toasting an independent press? We are the tools and vassals of rich men behind the scenes. We are the jumping jacks, they pull the strings and we dance. Our talents, our possibilities and our lives are all the property of other men. We are intellectual prostitutes.
– John Swinton, fd New York Times

Det är känt att journalister på flera sätt skiljer sig från övriga befolkningen. Bland annat röstar de oftare på Miljöpartiet och ”vänstern” i gemen. Detta kan dock svårligen förklara deras kollektivt pro-amerikanska agerande. Både USA och Ryssland försöker påverka dem, USA genom att exempelvis utmåla Ryssland som ett homofientligt land, Ryssland genom att tala till deras ”antifascistiska” sentiment vad gäller bland annat Ukraina och Libyen. USA förefaller dock vara mest framgångsrikt.

Viktigare torde då vara att fokusera på journalisterna som klass. Vi finner då att de är en del av det Paul Gottfried kallar ”den nya klassen”. Det rör sig om kollektivt mäktiga sociala skikt i bland annat statsförvaltning och media, men deras relation till stat och media är indirekt. De äger inte kommunikationsmedlen, och kan genom det vanliga frilanssystemet rentav betraktas som ett prekariat. Den nya klassen kan kollektivt framstå som mäktig, men den enskilde medlemmens tillvaro präglas också av otrygghet. Detta inte minst då de potentiella arbetsgivarna är relativt få, en journalist kan ganska enkelt bli ”bränd”. Detta torde bidra till den nya klassens tendens att delta i ”drev” och kampanjer, och att sträva efter konsensus inom klassen. Dreven mot SD har här fungerat som prejudikat, men grupptänkandet är betydligt mer omfattande än så och inkluderar som synes utrikespolitiken.

Den enda tankens samhälle

…political and media elites almost all say the same thing. But why do they keep saying the same thing? And what is the source of this prodigious conformism, today distilled identically by all major media? To answer this question, we must go back, far back. To fully understand the nature of the single thought, do not hesitate to go back to the late seventeenth century…
– Alain de Benoist om kopplingen mellan den enda tanken och det naturvetenspakliga perspektivet

Alain de Benoist beskriver vårt samhälle som präglat av en långtgående konformism. Det finns en enda åsikt, som alla uttrycker. Han kallar detta ”pensée unique”, den enda åsikten, och skiljer det från den politiska korrekthet som snarare har sitt ursprung i amerikanska miljöer. Den enda åsikten är i grunden det tekniska perspektivets invasion av samhället och det politiska. Det finns en sanning, och det innebär att samhällen hellre ska administreras än styras. Vi såg detta i talet om ”den enda vägens politik” avseende ekonomin, och vi ser det när allt från EU till massinvandringspolitik beskrivs som oundvikliga fakta, omöjliga att påverka genom politik. Den enda tanken är i praktiken politikens, och därmed demokratins, neutralisering. Något liknande ser vi i rapportering om Ryssland. Putin är en ny Hitler, eller Stalin, ”det bara är så”, och vi ”måste” därför föra en viss politik. På samma vis som vi i ”den enda vägens politik” skulle lyssna på vissa nationalekonomer ska vi idag lyssna på, utvalda delar av, amerikansk säkerhetstjänst och Carl Bildt.

På så vis är den enda tanken uttryck för en paradoxalt nog långt gående auktoritarism, i ett till namnet anti-auktoritärt samhälle. ”Lita på experterna”, glöm att de ljugit tidigare i närmast identiska situationer (från Saddams ”massförstörelsevapen” till Qadafi som ”kommer bomba sitt eget folk”). Man kan notera att de Benoist skiljer mellan den enda tanken, politisk korrekthet och den nya inkvisitionen, men i praktiken förstärker de ofta varandra.

Så är den nya tanken nära knuten till extremismdiskursen, i grunden en mycket diffus diskurs. Ibland talar man om ”våldsbejakande extremism”, men på vilket sätt marginella politiska grupper i Sverige är mer ”våldsbejakande” än en Poroshenko som bombarderar civila bostadsområden är svårt för vanliga dödliga att fullt ut förstå. Mellan begreppet ”extremism” och den omtalade ”åsiktskorridoren” råder dock en nära släktskap. Det finns en objektiv verklighet, uttryckt i den enda tanken (oavsett om det gäller klimatfrågan, abort, invandring, det ekonomiska systemet eller Ukraina). Att instämma i detta är inte att ha en åsikt, det är tvärtom att vara objektiv. Men att ifrågasätta denna enda tanke är att ha en ”åsikt”, att vara ”kontroversiell”, och i förlängningen ”extrem”. Vi lever kort sagt i ett samhälle där åsikter är på väg att få en negativ klang och är något man vill undvika.

Framväxten av detta den enda tankens samhälle har mött oväntat lite motstånd. Här har den historiska vänsterns nederlag spelat en viktig roll, särskilt om vi begränsar oss till utrikespolitiken. Med Sovjets fall desillusionerades en hel generation, och det tidigare tredje världenperspektivet avlegitimerades. Tidigare hade amerikansk aggression mot, säg Kuba, stått i centrum, nu var det istället det faktum att Kuba inte var en parlamentarisk demokrati som var centralt. Samtidigt förlorade fredsrörelsen mycket av sin grund. Det vi bevittnar är på många sätt den etablerade vänsterns baksmälla efter Sovjets fall, omsättandet i ideologi av det faktum att vi gått från en bipolär till en unipolär världsordning. Delar av vänstern har dock redan anammat det faktum att vi är på väg in i en multipolär världsordning, man kan här nämna Thierry Meyssan och svenska Anders Romelsjö, så framtiden är inte nattsvart för vänstern.

Operation Mockingbird

The CIA owns everyone of any significance in the major media.
– William Colby, fd CIA

Man kan dock inte utgå från ett rakt igenom strukturellt perspektiv. Med tanke på medias betydelse inför och under krig är det frestande att misstänka att ”the Powers that be” aktivt försöker påverka nyheterna, att inte göra det hade varit direkt oansvarigt. Här är det ännu svårare att få fram material, eftersom det hela per definition pågår i det fördolda. Den hugade kan göra en internetsökning på ”Operation Mockingbird” och ”Office of Strategic Influence”. Detta kan man inte gå in närmare på, då beskyllningarna om, och associationerna till, konspirationsteorier och foliehattar snabbt kommer när icke-etablerade personer för fram teorier som inte hör hemma i pensée unique.

Alain de Benoist – PENSEE UNIQUE, NOUVELLES CENSURES
WSWS – Media bosses admit pro-war bias in coverage of Iraq
Reflektioner kring antropologi och maktens konsensus
Media som icke-demokratisk struktur

Det förefaller alltså som mer än troligt att etablerad media ger en pro-amerikansk bild av utrikespolitiken. Hur ska man då hantera detta? En möjlig reaktion är att fullt ut anamma någon annan auktoritet, exempelvis den ryska. Sundare är dock att komplettera sina nyhetskällor med alternativa inhemska, som Fria Tider och Proletären, och utländska, som Russia Today/RT.com, kinesiska Xinhuanet.com och israeliska Haaretz.com. Man bör även ha som regel att inte tro på påståenden som saknar belägg, och att dela med sig av fakta när människor i omgivningen svalt grundlös krigshets. I nuläget är detta praktisk fredspolitik.