Man kan i svensk debatt redan nu skönja tecknen på en kommande normalisering vad gäller invandringspolitiken. Det kan då vara på tiden att man förbereder sig för nästa stora debatt, vars vara eller icke vara kommer spela en central roll för framtiden. Det handlar om debatten om svenskarna och det svenska. Där invandringsdebatten normalt endast implicit handlade om det svenska, finns det möjlighet att frågan framöver blir explicit. Vi kan då förvänta oss ett växande intresse för det svenska, ett intresse som kan ta både positiva och negativa former, vara flackt eller djupt. Tidigare handlade det inte sällan om vad svenskarna inte var, framöver kan vi förhoppningsvis tala mer om vad vi är.

En intressant utgångspunkt kan då vara den norske marxisten Pål Steigans analys av det svenska och förnekandet av det. Idag betraktas gärna marxismen som anti-nationell, men det har historiskt funnits flera exempel på marxister som gett nationen en viktig plats i sin analys och sin vision. Vi har tidigare tagit upp både austro-marxisterna och Sultan Galievs nationalkommunism.

Pål Steigan är en intressant norsk marxist, bland annat håller han det anti-imperialistiska arvet levande. Detta arv kan även kopplas till den infantila tanken att ”det finns inget svenskt” som ibland förs fram i svensk debatt. Steigan vänder sig med kraft mot detta:

Dette å fornekte at det finnes en svensk kultur er altså blitt den svenske elitens meme. Og det blir naturligvis gjentatt til kjedsommelighet av de systemlojale mediene og av alle tomtønnene i den skravlende klassen. Men det er naturligvis en himmelropende løgn – og det er meget farlig.

Steigan kopplar detta till konkreta intressen, förnekandet av skandinavisk kultur är ”ikke noe annet enn globalistenes forsøk på å knekke nasjonalstatene og gjøre oss til enda mer lettmanipulert kveg.” Här för han tankarna till Tino Sanandajis resonemang kring memet ”invandrarna byggde Sverige”. Även Tino identifierade en historierevisionism avsedd att ”avlegitimisera de med svenskt ursprung”. Ytterst handlar det om att undergräva nationalstaten, och den till denna intimt knutna demokratin. Steigan identifierar bakom denna agenda globalistiska och eurokratiska intressen.

Men svenskarna är överlag dåliga på att beskriva det svenska, Steigan nämner här både Mona Sahlin och sverigedemokraterna som exempel. Han ger flera exempel på vad han kopplar till det svenska. Här finns positiva aspekter som svensk litteratur, sångtradition, noggrannhet och seriositet. Men Steigan identifierar också en problematisk aspekt:

Lydigheten til autoriteter er større enn vi er vant til i Norge, og det er noe med påvikninga fra fransk etatisme, som vi ikke har i Norge. Er jeg essensialist nå? Ikke verre enn Karl Marx som forklarte hvorfor det norske småborgerskapet kunne skape så stor litteratur som Henrik Ibsen gjorde, når det tyske småborgerskapet ikke kunne det, med å vise til at mens den tyske småborgeren var barn av en livegen, så var den norske småborgeren barn av en fri bonde.

Gustav Vasa och husförhören kanske inte var enbart av godo. Oavsett vilket konstaterar Steigan att förnekandet av det svenska är både absurt och direkt farligt. Ska man respektera andra bör man först känna och respektera sig själv.

Vi hittar Pål Steigans läsvärda artikel här:

Finnes det en svensk kultur?

En annan nordisk marxist som skrivit om nationen ur marxistiskt perspektiv är Jan Myrdal:

Myrdal och Strindberg

Tack till Berone för tipset.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.