Det offentliga rummet som revir

Aktuellt, Debatt, Ideologi, Politik, Rekommenderat, Samhälle

Den senaste tiden har vi kunnat följa hur det offentliga rummet, bland annat i köpcentra, på badhus och under ungdomsfestivaler, genomgått en förändring till det sämre. En sedan länge gradvist pågående utveckling har på kort tid eskalerat. Grupper av såkallade ensamkommande och nordafrikanska gatubarn begår brott, ofta med sexuella förtecken och riktade bland annat mot unga kvinnor. Otryggheten breder ut sig, den offentliga debatten förefaller både oförmögen och ovillig att hantera problemet vilket demonstreras bland annat genom mörkandet av övergreppen under We are Sthlm, polischef Eliasson med fleras sympatier för kvinnomördare, och kod 291.

När vi beskrev denna process för ett antal år sedan talade vi om våldets återkomst i det sociala rummet, ”under folkhemmets dagar var det i huvudsak bannlyst från det sociala rummet, men med ”la insécurité, les violences urbaines, les incivilités” har det återvänt. Detta känner inte minst de unga, som rör sig i det offentliga rummet vid tidpunkter de vuxna inte gör det, och som också lärt sig utveckla strategier för att hantera det.

Det offentliga rummet genomgår en förändring, och en ny distinktion uppstår mellan borgerligt rum och re-barbariserat rum. I det åter-barbariserade rummet gäller andra regler än i det borgerliga. Länge har de flesta vuxna kunnat undvika det barbariserade rummet, ofta utan att ens behöva erkänna detta för sig själva. Problemet idag är att gränserna blivit flytande, snart sagt vilken del av offentligheten som helst kan förvandlas till en barbarisk sfär där antal, fysisk styrka och tandlöst rättsväsen tillåter dem som så önskar att exempelvis råna och sextrakassera en kvinna eller slå ner hennes pojkvän om han ”kaxar” sig.

Den biologiska basen

Ethnicity and ”race,” I will argue, are extensions of kinship, and, therefore, the feelings of ethnocentrism and racism associated with group membership are extensions of nepotism between kinsmen. The central theoretical importance of nepotism as a genetically based mechanism of animal sociality will become clear later. If my argument is correct, then it follows that ethnocentrism and racism, too, are deeply rooted in our biology and can be expected to persist even in industrial societies, whether capitalist or socialist… This perspective and this prognosis conflict with both the liberal and the socialist views of ethnocentrism and racism as purely cultural products peculiar to certain types of society.
Pierre van den Berghe, ett sociobiologiskt perspektiv på etniska relationer, territorialism och hierarki

Etablissemanget kan förfasas av denna process, men de kan inte förstå den. Detta tycks däremot de män som nyligen försökte agera mot de nordafrikanska gatugängen göra, sannolikt för att de har mer thumos än våra idag fullständigt de-viriliserade etablissemangsföreträdare. Det hela är nämligen en enkel (socio-)biologisk process, där det handlar om det offentliga rummet som revir. Vem kontrollerar detta rum, vem ”äger” det, vem ”regerar” de människor som rör sig där? Ställer man sig själv frågan inser man snart vilka betydande vinster det innebär för en grupp män att kontrollera det offentliga rummet, oavsett om vi avser psykologiska, thumotiska (”respekt”), sexuella eller ekonomiska vinster. Det handlar om etablerandet av etnisk hierarki i det offentliga rummet, vae victis i liten skala.

Vi inser då också att den etablerade synen på dessa unga män, som offer för sina för-moderna kulturer och bristande självkontroll, är fullständigt världsfrämmande. De vet exakt vad de gör, och de har roligt medan de gör det.

Börjar man betrakta Sverige som ett revir blir också existensen av ”utanförskapsområden” ett verkligt problem. För detta är, ett ständigt växande antal, områden som i högre eller mindre grad inte längre tillhör svenskarna på något reellt sätt, områden det kan väcka aggressiva reaktioner om vi skulle antyda att vi ”äger”. Fortsätter man med det sociobiologiska perspektivet inser vi också att dessa framstötar i det offentliga rummet är oroväckande. När en grupp lejonhanar tar över en annan flocks revir dödar eller fördriver de hanarna, och en snarlik process äger sedan många år rum i svensk offentlighet. Eftersom svenska ynglingar är fullständigt ointressanta i media annat än som priviligierade förövare rapporteras det inte om detta, men både i Köln och We are Sthlm förekom det misshandel av infödda män vid sidan av de sexuella trakasserierna. Det finns ett samband, som endast den mest föraktansvärda etablissemangskastrat kan missa.

Under hela min egen uppväxt, i alla år jag arbetat med ungdomssatsningar -och verksamheter, diskotek som festivalerna har detta förakt existerat. Risken för att svenskfödda killar och tjejer råkar illa ut, blir trakasserade, misshandlade eller rånade blir nästan dubbelt så stor, endast för att de är svenskfödda.
Tommy Deogan

Sammantaget kan vi alltså konstatera att det är ett problem när kvinnor inte kan röra sig säkert i det offentliga rummet. Men vi måste också förstå vad det egentligen är som händer, och då måste vi anlägga ett rent biologiskt perspektiv. Det kan vara dystert och deprimerande, men endast då kan vi hantera problemet och de grupper som så tydligt visar att de är det svenska folkets fiender. Vi måste också lära oss att förstå förhållandet mellan den biologiska basen och samhället i övrigt, den allra mest fundamentala ”basen och överbyggnaden”-relationen. För den som inte kontrollerar sitt revir förvandlas vackra ideologier till abstraktioner, det är därför statens grundläggande uppgift är skapandet av inre och yttre trygghet. När denna uppgift försummas på grund av besynnerliga ideologier och inkompetens är samhällskontraktet mycket riktigt brutet.