Idag är det första maj. Det har under åren utvecklats en tradition där vi tar upp olika intressanta företrädare för den europeiska vänstern denna dag, från Georges Valois och Jacques Camatte till Kata Dahlström och Karl Paetel. Även sådant som den tyska arbetarrörelsens förhållande till germansk hedendom och dagens ryska kommunistpartis syn på nation och religion har tagits upp. Idag ska vi betrakta ett intressant historiskt fenomen, som är svårt att förena med den gängse vänsterns syn på förhållandet mellan socialism och nation. Det handlar naturligtvis om den historiska tendensen att realsocialistiska stater utvecklats i riktning mot former vi snarast förknippar med den radikala högern, när de geopolitiskt varit fria att göra så. Detta innebär i förbigående sagt inte att vi ska bli ceausescianer, utan får snarast betraktas som en inblick i ett stycke föga känd idéhistoria som även ger oss möjlighet att bättre förstå vår samtida ”vänster”.
Vi har tidigare tagit upp hur ledningen i Sovjetunionen under de sista åren började släppa fram neo-ruralistiska, ortodoxa och konservativa författare och tänkare, något som bidrog till att lägga grunden för dagens motstånd mot liberala och globalistiska ideal i Ryssland. Vi har också tagit upp hur Nordkorea diskret övergett mycket av marxism-leninismen för att istället lansera en nationalism där det rena koreanska blodet spelar en central roll.
Protokronismen
Idag ska vi istället fokusera på Rumänien och den såkallade protokronismen. Codreanu och Järngardet var rumänska nationalister som brutalt kvästes av kommunisterna. Deras budskap tycks dock ha gjort ett bestående intryck, för efter några decennier kom även den rumänska kommunismen att anamma en nationalistisk världsbild (liknande bestående intryck tycks förövrigt det kejserliga Japan ha gjort på Nordkorea och Italien i vissa av sina kolonier, därav deras idiosynkratiska utveckling). Nicolae Ceausescu tog över 1965, och kom att föra en från Moskva tämligen oberoende utrikespolitik. Hans mål var att Rumänien skulle bli en stormakt, och då behövdes också en lämplig ideologi. En sådan utvecklade han bland annat efter besök i Kina och Nordkorea.
Inslag i Ceausescus nationalkommunism var en långt gången kontroll av medborgarna, en pro-natalistisk politik med inslag som förbud mot abort, partiell rehabilitering av tidigare nationalistiska tänkare som Nicolae Iorga, och en neo-stalinistisk syn på partiets roll.
Det mest intressanta inslaget var den såkallade protokronismen, en strömning betydligt äldre än den rumänska kommunismen. Protokronisterna argumenterade för det rumänska, eller dakiska, folkets viktiga roll i både Europas och kristendomens historia, rumänerna hade många gånger varit pionjärer. Detta ledde även i en kommunistisk tolkning till tankar som påminner om begrepp som Sonderweg och autarki. Protokronismen påverkade kulturpolitiken, bland annat genom några av de mest populära rumänska filmerna genom tiderna. Både Mihai Viteazul och Dacii var historiska filmer där folkets kamp för enhet och vikten av en stark och heroisk ledare stod i fokus (jämför Ceausescus protokronism och personkult).
Även den offentliga konsten påverkades av protokronismen, bland annat genom historiska väggmålningar på hyreshus. Det fanns också en italiensk koppling, där en gammal italiensk-rumänsk järngardessympatisör och miljonär, Iosif Constantin Dragan, kom att samarbeta med den rumänska staten. Bland hans mer bestående projekt kan nämnas en väldig klippskulptur av Decebalus, den siste dakiske kungen, som färdigställdes först efter Ceausescus fall.
Sammantaget illustrerar exemplet Rumänien alltså att bolsjevismen som strategi inte leder till statens gradvisa bortvittrande, utan istället till framväxten av det Bakunin kallade en ”röd byråkrati”. En sådan kom, när den inte var geopolitiskt förhindrad, ofta att alltmer lyfta fram sin nations historia och storhet som en av grunderna för sin egen legitimitet. I vad mån sådan patriotism varit ideologi avsedd att vinna folkets stöd och i vad mån den varit ärligt menat torde ha varierat. Oavsett vilket, exemplen Rumänien och Nordkorea bekräftar snarare Niekisch tankar om nation och socialism än Marx. Samtidigt visar historien att delar av den röda byråkratin vid en viss punkt i sin utveckling varit benägna att överge socialismen för att istället genom chockterapi och privatisering omvandla privilegier till förmögenheter.
Exemplen illustrerar också den grundläggande skillnaden mellan väst- och realmarxismen, där den förra förknippas med Trotskij och Frankfurtskolan och den senare med bland annat Stalin. Vi känner idag väl till stalinismens brutala framfart och mänskliga kostnader, samtidigt framstår den i jämförelse med det västmarxismen muterade till ofta som tämligen konservativ. Detta gäller allt från konsten till invandringspolitiken. De realmarxistiska partierna i Västeuropa försökte ännu under 1980-talet värja sig mot inflytandet från den framväxande ”vänstern”, exempelvis genom Georges Marchais kritik av massinvandring, Clouscards analys av den framväxande libéralisme libertaire med vilken politisk korrekthet passar som hand i handske, och Frank Baudes och Jan Myrdals inställning till homosexualitet, men det visade sig vara en hopplös kamp. Den ideologiska gökunge som var ”anti-rasism” och ”öppna gränser” kom att ta över också de historiska kommunistpartierna. Vilket innebär att något alternativ till kapitalismen kommer de aldrig att bli, däremot kan de bistå sina samhällens utveckling mot folkutbyte, fattigdom och amerikanisering.
Om skribenten: Joakim Andersen
