Reflexioner kring Vilhelm Mobergs "Svensk strävan"

Okategoriserade


Vilhelm Moberg skrev en gång en essä betitlad ”Svensk strävan”. Här återger jag denna text jämte mina kommentarer. Mobergs ord är både aktuella och kontroversiella för svensk debatt år 2011.

Vi känner alla Vilhelm Moberg som en radikal liberal, som lite vänster. Han var i alla fall emot kungadömet och ville ha republik. Men förutom det kan han likaväl kallas ”högerliberal” eller ”traditionalist”. Han var en folklig högerman, en populist i ordets bättre bemärkelse. Han kunde sin historia, vurmade för det förflutna och då inte för samhällets högre skikt, nej, hans hjärta fanns bland bönder och soldater, torpare och hjon. Se härför romanerna ”Raskens”, ”Utvandrarna” och ”Ge oss jorden”.

”Ge oss jorden” är för sin del en hjärtevärmande skildring av traditionella marker. Den handlar om en stadsmänniskas längtan tillbaks till landet, till jordbruk och autencitet. Därmed tecknas den elementariska kraft som är bonden och hans förhållande till jorden, den närande. Vi ser här människan i relation till den jord hon lever av, närs av, skyddas av och till sist ska begravas i. Sådan var Moberg, han diktade om elementära ting. Och i essän ”Svensk strävan” ger han oss in nuce dylika väsentligheter: om blod och jord, om tradition och landskap, om Sverige och det svenska. Och han gör det på ett sätt som ännu känns relevant.

Texten skrevs 1941. Det hela påverkades av tidsandan och världsläget med hot om tysk ockupation och annat. Men texten kan inte reduceras till enbart beredskapsprosa. Den ÄR det, visst, men den är också giltig för vår tid, en tid då etniska svenskar inte sägs existera, då envar nybliven svensk medborgare anses kunna definiera Sverige, då tiden före 1945 anses helt irrelevant för oss som lever nu. Därför bör manläsa ”Svensk strävan” även idag. Essän ifråga är unik, ingen annan svensk författare hade sådan intuitiv känsla för vad ett folk och ett land är. Texten är även rätt kort (sju onumrerade stycken), därför publicerar jag den här med mina kommentarer. (Vill ni läsa Mobergs text ren, utan mina inpass, gå hit.)

– – –

Moberg börjar sin text genom att påminna oss om att de döda också existerar. ”De döda verkar och medverkar i världsskeendet” sa Herakleitos och Moberg ger detta diktum en nationalistisk vinkel:

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Vi kan alltså inte ignorera de döda, våra förfäder. Vi är som Moberg antyder skyldiga att ta hänsyn även till dem. Och, kan tilläggas, vi måste ta hänsyn även till kommande generationer. Som jag skrev här: ”Dåtid, nutid och framtid innefattas alla i begreppet Sverige, i dess döda, dess levande och dess ännu ofödda. Sverige är inte bara vi som lever nu, det är även våra fäder och barn, våra förfäder och barnbarn.”

I det följande stycket ser Moberg att börja med pragmatiskt på detta med rätten till ett territorium. Men sedan konstaterar han att Sverige ÄR vårt (= de etniska svenskarnas) eftersom vi brukat det, odlat det och utvecklat det i tusentals år. Vi har som antytt förtjänat detta land:

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

I nästa stycke preciserar Moberg detta hur Sverige är vårt — och det är genom svensk strävan. Vi har byggt landet, därför (kan man säga) har vi också större rätt till det än vad nyinflyttade människor har. Det liberala medborgarskapsbegreppet ser nog bra ut på papperet men att ge en nyanländ samma rätt till ett visst land som den vars förfäder bott där i tusen år, det är stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Moberg:

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Sedan följer sluttampen där Moberg så att säga exemplifierar den svenska strävan texten handlar om. Stilen är som sig bör jordnära och konkret, ändå höjer sig denna rundmålning av småfolkens traditionella Sverige till odödlig prosapoesi. Moberg skildrar det bondesamhälle som var en verklighet rätt långt in på 1900-talet. Mobergs prosa har must och kraft, det är kort sagt blod och jord som pulserar här:

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter — andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom — men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.

– – –

Där slutar ”Svensk strävan” och jag har inte mycket att tillägga. Detta är ord och inga visor, detta är svensk historia i ett nötskal. Detta är ett paradexempel vad en essä ska vara: ett försök (fr. essai) i korsningen mellan sakprosa och skönlitteratur. Moberg förtjänar verkligen sin ställning som stor svensk författare. Nu kan jag i och för sig vara utan hans liberalpopulism och annat men samtidigt var han en sann skildrare av enkelt folks förhållande till jorden, han formulerade vad många intuitivt kände och känner. Vad man som modern människa känner inför åsynen av gamla gårdar, milsvida skogar och grå lador, det har Moberg satt på pränt. Han går dit få andra vågar gå: han vågar använda ordet ”blod”.

Blodet spelar roll, etnicitet är viktigt. Och än 2011 måste vi påminnas om kraften från jorden, den svenska jord som format oss. Döda bönder, soldater, torpare och hjon är våra förfäder och vi har en skyldighet att förvalta landet, det land de gav oss i arv. Vi måste erkänna hur de döda verkar och medverkar i det svenska skeendet. Vi kan inte okritiskt importera en ersatzbefolkning och tro att något gott kommer ur det. Vi kan inte utradera begreppet ”Sverige” och tro oss upplysta därmed. Vi kan inte förneka oss själva som svenskar.

Relaterat
Sverige från hedenhös till idag
Svenska bilder

Johan Krouthén, ”Sommarlandskap med betande boskap”, 1901