En kraftfull röst svarar med sitt för- och efternamn på andra sidan luren.
Jag presenterar mig och han svarar, som vanligt men i högsta grad ärligt, att det är kul att jag ringer.
Vi stämmer av den familjära situationen för undertecknad. Sedan händer inte så mycket mer. På den rutinartade frågan hur läget är svarar han lugnt: ”Ja, man blir inte ju inte yngre. Krämporna blir inte färre.”
”Vi får se om vi [familjen] hälsar på i sommar, annars tänkte vi komma på din 90-årsdag i höst.”
”Då har jag rymt”, säger farfar och skrattar.
Menar han att han avvikit till den högre sfären eller att han inte vill ha något firande? När han fyllde åttio och någon på kalaset noterade att det är tio år kvar till nittio, rådde tystnad i en halv minut innan han tog till orda: ”Det blir inget nitti, nästa är graven.” Någon kontrade snabbt: ”Äh, du blir minst hundra.” Ett kort skratt. Sedan tog alla, förutom han själv, en snaps. En öl, och blott bara en, unnade han sig dock.
Eftersom finskan är knagglig ger jag mig inte in i någon djupare diskussion. Jag hummar och frågar istället om våren är på gång däruppe, i gränstrakten mellan södra och mellersta Finland. ”Jodå, den lär komma som den alltid brukar göra.” Vi ler båda två. I samförstånd. Han begriper att jag har svårt för djupare samtal på det finska tungomålet, och att jag bara försöker upprätthålla en vanlig konversation. I en sådan ingår frågan om vädret.
Efter fem minuter avslutar vi. Jag säger att vi hörs framåt sommaren igen. Han tackar så innerligt för samtalet, ber mig hälsa till familjen, säger adjö och vi lägger på.
Ett halvår tidigare förde vi en avsevärt längre diskussion. Jag och två farbröder hade under en veckas tid röjt sly i farfars skog. På vägen tillbaka till Sverige stannade jag och en av dem till på krigsinvalidsjukhuset i Tammerfors.
Vid ingången möts man av en staty på en soldat, och en tavla på en kvinna och hennes barn som skördar potatis ur jorden. I korridorerna finns attribut som minner om kriget. De verkar handgjorda. Förmodligen har de skänkts av vänliga själar.
Här tillbringar farfar några månader om året. Han, liksom den stadigt krympande skaran veteraner från andra världskriget, får bästa möjliga vård och, inte att förglömma, socialt umgänge. Annars är han fast besluten om att vistas så mycket som möjligt i sitt hus. Det hus som han, muraren, efter kriget byggde med sina egna händer. Och som han levat i själv alltsedan mitten av 70-talet då hans fru avled i cancer och de yngsta barnen flyttade ur boet. Från denna, sin borg, har denne man företagit sig tusentals jakt- och fisketurer.
Han har också plöjt och odlat på åkern därutanför. När det begav sig brukade barnbarnen hjälpa till, och som barn tyckte man alltid att det var lika spännande att komma hit. Överhuvudtaget var det stort, att varje sommar kliva av den gigantiska färjan och beträda finsk mark.
När vi nu hälsade på, fick farfar frågan om han kunde tänka sig att prata om sina erfarenheter av kriget.
”Det finns väl inte så mycket att säga, jag gjorde min plikt som alla andra.”
Jag insisterade på att det vore intressant att höra mer om detta, och tyckte också kunna ana ett implicit behov hos honom att berätta. Så det blev ett samtal. Där mina bristfälliga språkkunskaper gjorde sig tillkänna var farbror behjälplig med att översätta.
Farfar trädde in i kriget i slutskedet av Vinterkriget där han egentligen inte var med om några direkta strider. Desto mer av den varan blev det i Fortsättningskriget 1941-44. Han tillhörde den 18e Divisionen, som leddes av bland andra den legendariske generalen A O Pajari, känd för sitt stora personliga mod och ledare för flera framgångsrika och avgörande operationer.
Farfar var sergeant/gruppchef för en mindre sambandsenhet. Större delen av kriget tillbringade hans grupp på (det vidsträckta) Karelska näset. Man sysslade med strid, spaning, sabotage och att dra kablar och telefonledningar i skogarna. En del av sin tid vistades farfar längst fram vid fronten, norr om Leningrad.
Flera gånger sårades han. Finska staten har gett ut ett band för varje division betitlad Suomen rintamamiehet 1939-45, Finlands frontmän 1939-45. Förutom historik om divisionen finns där namn, bild och resumé om varje soldat. Om farfar förmäls att han sårades i bröstet maj -42, ryggen juli -42, samt huvud, bröst, armar och ben i juni -44.
Farfar berättar att temperaturen ofta gick ner mot minus 40 grader. ”Kylan gjorde kriget dubbelt så jobbigt.” Alla som gjort militärtjänsten vet hur väl detta stämmer, att kyla, särkilt i kombination med att vara blöt, är oerhört påfrestande. I krig torde det vara ett veritabelt helvete.
Kylan tvingade soldaterna att klättra upp i träden för att såga ner ved till kaminernas sköna värme. Farfar, som vanligtvis är sparsam med orden, talar omfångsrikt och detaljrikt om specifika händelser han varit med om. Särskilt gripande var episoden om en åttabarnspappa som under en eldstrid dog i hans armar. Det fick honom, som annars aldrig visar ”svaghet”, att bli rörd.
Farbror berättar efteråt, att han sett farfar vara så känslosam endast en gång tidigare, i början av 80-talet när en av hans söner hade gått bort i en olycka. Efter begravningen satt de två ensamma i farfars hus på natten och delade på en flaska när tårarna kom. Men annars har han värjt sig mot känslosamma utspel. När ett av hans barnbarn häromåret tog sitt liv, beklagade farfar sorgen som sig bör. Han konstaterade också det inträffade med orden: ”Så han orkade inte…vart ska jag skicka blommorna.”
Om striderna och kampen mot kylan förtäljer farfar alltså detaljrikt och inlevelsefullt. De övergripande frågorna svarar han dock lakoniskt på, närmast militäriskt.
Filmen Okänd soldat, baserad på Väinö Linnas klassiker, beskriver den som det var?
Man kan filma och visa saker men för att förstå kriget måste man uppleva det.
Vad anser du om krig?
Inte i helvete tycker man det är roligt. Men det var en plikt.
Det finns en syn på er insats som hjältemodig. Vad tycker du om detta, att ni beskrivs som hjältar?
Som sagt, det var en plikt. Men sen fanns det ju sådana som inte borde ha varit där. Det tar på psyket, på nerverna, att kriga.
Hur ser du på ryssen idag, finns där något agg?
Inte kan man vara förbannad på dem. De gjorde sin plikt de också.
Vem vinner i krig?
Det finns inga vinnare, alla förlorar, inte minst mödrarna som förgäves väntar på sina förlorade söner.
Orden om plikt och att inte hysa agg mot fienden, den andre soldaten, leder osökt tanken till en aforism i Ernst Jüngers bok I Stålstormen, denna medryckande skildring av en tysk soldat på västfronten under första världskriget:
”Jag strävade under kriget alltid efter att betrakta motståndaren utan hat och värdera honom i enlighet med hans mod. Jag strävade efter att söka upp honom i strid för att döda honom och förväntade mig ingenting annat från honom. Aldrig har jag tänkt några låga tankar om honom.”
Farfar går bort mot sitt rum. Vi beger oss hemåt. Till det land som är så väsensskilt från detta land i öster, det som en gång var Sveas östra halva.
Om skribenten: Järven
