Systemkritiker har sällan tillgång till kanaler, pengar, nätverk och annat som krävs för att nå ut till en bredare publik. Vad de däremot har gott om, i och med denna obundenhet, är friheten att tänka och skriva nyanserat och granskande. I den bästa av världar, eller i vart fall i en bra värld, borde denna frihet naturligtvis gälla för journalister, politiker, forskare och andra i "allmänhetens tjänst". Emellertid står dessa, liksom alla andra verksamma inom den reguljära marknaden, i ett dialektiskt beroendeförhållande till såväl härskarens tanke som till pengar. Man biter helt enkelt inte den hand som föder en.
Inom politiken råder det av sociologen Robert Michels myntade begreppet "oligarkins järnlag". Denna innebär att en från början jordnära och hederlig person som gör politisk karriär, snart kommer att ta till sig de värderingar som råder längst upp i den demokratiska hierarkin, värderingar som ofta är väsensskilda från de ursprungliga. Här finns en inbyggd logik: hade personen inte tagit till sig dem så hade han eller hon inte nått toppen.
Mot detta står de gamla grekernas visdom. De visste att demokrati kan fungera endast på småskalig, lokal nivå med en hög grad av tillit mellan medborgarna (parallellen till statsvetaren Robert Putnams forskning, enligt vilken tilliten minskar ju mera heterogent ett samhälle blir, är ganska given).
En dylik järnlag återfinns inom forskningen, framförallt humaniora. Detta har beskrivits av exempelvis Thomas Kuhn och hans paradigmteori. Den stadgar att forskare har att rätta sig efter rådande paradigm som så att säga utgör "sanningen". I den svenska metodboken Forskningsmetodik (Holme/Solvang, 1997), flitigt tillämpad vid svenska universitet och högskolor, sammanfattas saken: "Olika kunskapsmiljöer är ofta präglade av ett sådant tryck mot konformitet att det finns sanktioner mot dem som inte inordnar sig."
Hur fungerar en motsvarande likriktning av åsikter inom journalistkåren?
Janne Josefsson har ju flera gånger påtalat att hans yrkeskår agerat som journalister "i en totalitär stat" i den för landet avgöranden frågan om invandringen och dess konsekvenser. Medborgarna har alltså förts bakom ljuset. En annan konsekvens är att personer som velat dryfta frågan har blivit av med sina arbeten, efter att journalister utmålat dem som rasister. Det främsta exemplet är Sverigedemokraten Richard Jomshof. Innan han kom in i riksdagen blev han tre gånger av med sitt arbete som lärare, trots att han var uppskattad och aldrig hade blandat in sina egna åsikter i arbetet. (Om massmedial smutskastning inte räcker till, kan hetslagen tillgripas. Flera personer har i Sverige dömts för att de yttrat sig i mångfaldsrelaterade frågor.) Själva avsätts journalister aldrig, hur grova övertramp de än gjort och hur mycket information de än undanhåller medborgarna. Givet den makt de har och med tanke på att de säger sig stå i demokratins tjänst, ter sig detta som minst sagt märkligt.
För att få en bild av åsiktslikriktningen inom medievärlden är en metod att granska dem som håller i utbildningen. Dessa drillar blivande journalister i hur de ska rapportera om verkligheten. En av de ledande krafterna inom journalistutbildningen är Anders R Olsson, professor i journalistik. Att granska en del av hans gärning torde ge vink om hur det går till, där på utbildningarna.
Enligt de pressetiska reglerna ska nyhetsförmedlingen präglas av saklighet och korrekthet. Enligt en normal tolkning innebär detta att man ska söka spegla verkligheten nyanserat sådan den är och inte undanhålla väsentliga aspekter.
I Göteborgs-Postens kultursida (10/10 2010) blottar professor Olsson sin knepiga inställning till dessa regler. Han utgår från Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och menar att det "saknas en nyckelfaktor" i arbetet med hur partiets "inflytande där ska begränsas". Redan här ser man att Olsson anser att partiet inte ska behandlas på ett korrekt sätt.
Nyckelfaktorn han pratar om "handlar om normerna för nyhetsvärdering, om journalister som vill väl men gör fel". Olsson menar att nyhetsvärderingen i årtionden har gynnat främlingsfientliga rörelser.
"Lockelsen att uppmärksamma udda eller brutala inslag i främmande kulturer har länge varit oemotståndlig i nyhetsmedier. Sådan journalistik säljer har alltid sålt – vilket ingen redaktionell ledare vill diskutera. Varför får Fadime Sahindal martyrstatus efter att ha blivit mördad med hedersmotiv medan Gunvor, 43, ihjälslagen av Bertil, 51, aldrig kan bli det trots att det finns så många fler Gunvor-fall än Fadime-fall? Skälet är uppenbart. Bertil var på fyllan, och fyllemord är inget som upprör svenskar. Det hör till vår kultur, det är vårt våld, vårt barbari, och det vill vi helst inte tänka på."
Olssons beräkning stämmer om man räknar antalet dödade – då har svenska män dödat fler. Det är inget konstigare än att i Afrika begås de flesta våldtäkter av afrikaner, eftersom där bor flest afrikaner. Men relativt sett, vilket i sammanhanget är det korrekta sättet att räkna på, råder en kraftig överrepresentation hos utomeuropeiska invandrare, främst från MENA-länder, vid den här och andra typer av grova våldsbrott. Gällande den förmenta etnocentrismen på redaktionerna, ger Olsson visserligen ett etnologiskt sett vettigt svar:
"Vi föds in i, lever nedsänkta i och bär en kultur. Som alla andra kulturer har vår inslag som är tvivelaktiga ur ett humanistiskt perspektiv. Att skapa distans till den är svårt."
Här undanlåter Olsson att berätta, att detta distanserande är något som de europeiska folken, i synnerhet nordborna, har lyckats mycket bra med globalt sett. Det är därför som svenska kvinnomördare inte åtnjuter vare sig samhällets eller släktens stöd, till skillnad från utomeuropeiska hedersmördare som får stöd och uppbackning av släkten; det har även förekommit att strafflindring givits med hänsyn till kulturen.
Olsson fortsätter sin exposé över hur det "främmande barbariet lyfts fram". Härvid pekar han på de kvinnor i Iran och Nigeria som döms till döden genom stening av någon "galen mulla" och påtalar att
"…upprördheten inte bottnar i dödsdomen som sådan. Dödsstraff tillämpas i stora delar av världen, inklusive en del demokratier. Det är själva metoden, stening, mediekonsumenterna förväntas bli upprörda över. Den självklara frågan ställs dock inte: om det är själva formen för dödandet som är det intressanta, varför är det värre att döda genom att kasta sten i huvudet på offret än att steka honom/henne i elektriska stolen eller genom hängning?"
Olssons jämförelse är visserligen relevant. Men han "glömmer" av att tala om att kvinnan som dömts av en "galen mulla" inte har fått en rekorderlig och rättvis rättegång. Om en kvinna, i vissa av dessa länder, exempelvis våldtas måste hon kunna uppställa fyra vittnen som kan styrka hennes version. Ingen lätt uppgift, precis.
Det är uppenbart att den nya skara unga journalister som dyker upp i diverse tidningar har anammat Olssons och äldre journalisters taktik att åsidosätta väsentliga fakta och nyanseringar i rapporteringen. Ett av de vanligaste greppen härvid gäller försvaret av islam och muslimerna. Journalister, men även politiker, använder påfallande ofta den inövade parallellen till Nazityskland: "då var det judarna, idag är det muslimerna". En väsentlig skillnad är dock att den tyska staten var drivande i förföljelsen av judarna medan den svenska statsmakten, liksom EU, istället står på muslimernas sida. Staten/DO hävdar till och med att majoritetskulturen är diskriminerande. Det är därför som muslimer inte behöver skaka hand med kvinnliga arbetsgivare. Och det är delvis därför som många skolor avstår från traditionella skolavslutningar i kyrkan. En ytterligare väsentlig skillnad är att judarna i 30-talets Tyskland inte hade något eget hemland (att utvandra till) som skyddade dem. Dagens muslimer har ett 60-tal ursprungsländer utöver sina europeiska kolonier, som de kan lämna i händelse av att en katastrof bryter ut.
Som synes använder Olsson fula knep för att leda i bevis sin tes att nyckelfaktorn för den ökande "främlingsfientligheten" – vilket med ett normalt språkbruk skulle beskrivas som en granskande inställning till den förda invandringspolitiken – bottnar i journalistikens nyhetsvärdering. Emellertid är det inte så mycket nyhetsvärderingen i dessa frågor som brister, som magister Olssons och hans elevers dikotoma inställning till hur de ska tolkas och beskrivas.
John Järvenpää
Om skribenten: Järven
