Lite till frågan om vem som är svensk

Debatt, Identitarism, Ideologi, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle

Solguru behandlar idag några exempel på hur man kan resonera när det gäller vem som är svensk, och tar dessutom upp en orsak till att det överhuvudtaget är viktigt.

Det är en av de äldsta situationerna i den svenska invandringsdebatten. Någon debattör nämner ordet svensk utan att använda citationstecken, eller talar om svensk kultur. Motpartens ansikte förvrids i ett knipslugt leende som utlovar retorisk briljans, och sedan kommer det: ”Vem kan säga vem som är svensk, egentligen?” Frågan kan tyckas förljugen och dum – givetvis ställs den inte i syfte att faktiskt få ett svar. Istället handlar det om att frågeställaren själv tror att han med en enda fråga avslutat debatten, alternativt handlar det om att han bedriver ett slags fiske och hoppas på referenser till blonda bestar så han äntligen kan kalla motparten för rasist.

Men bara för att frågan nästan aldrig är ärligt menad, och bara för att de som ställer den vanligen är veritabla byfånar man gör bättre i att nonchalera, är den inte utan relevans. Därför har jag funnit för gott att åtminstone börja peta lite på ytan av ämnet, som givetvis skulle kunna fylla ut åtskilliga böcker. Frågan är för det första vad det, på enklast och allmängiltigast tänkbara nivå, innebär att vara svensk. För det andra vill jag framlägga åtminstone en orsak till varför det överhuvudtaget spelar roll.

Problemet och den enkla lösningen
Svårigheten som uppstår när man ska definiera ett begrepp som ”svensk” är att det är både dynamiskt och mångfacetterat. Som alla allmänbegrepp – i synnerhet sådana som omfattar grupper av människor – blir resultatet med nödvändighet en generalisering. Vidare kan det tyckas ganska poänglöst att bolla statistik och gener för att bygga ihop en arketypisk ”svensk” alla andra har att förhålla sig till. Det vore i och för sig långt ifrån en omöjlighet, så bara av ren kuriosa kan vi börja skissa på en ytlig presentation av svensken 2010. Denne är överlag reserverad mot främlingar (pratar inte på bussen) och har ett relativt begränsat minspel och kroppsspråk i jämförelse med stora delar av världens folk, inklusive sydeuropéer. Han/hon är självmedveten och obenägen att skryta, och uppfattar människor som blåser upp sig själva som socialt defekta eller irriterande – dels på grund av avundsjuka, men även för att självkontroll och blygsamhet ses som viktiga värden.

Svensken ogillar socialt ansträngda situtationer, och är i alla händelser synnerligen medveten om dem, även då han lärt sig hantera dem. På det biologiska planet kan man märka ljus hy, blont eller i alla fall nästan aldrig svart hår, förmåga att bryta ner laktos och en förhöjd känslighet mot hudcancer. Så skulle man kunna hålla på. Ingen enskild del av listan ovan gör i sig själv en svensk, och för att skapa en lite mer färgstark bild av vad vi talar om skulle man tvingas lägga till ett otal andra kulturella och etniska drag som skulle göra att typen knappast förekom i verkligheten. Ändock: tänk dig en person som passar in på ovanstående beskrivning, lägg på till exempel lite ”töntig” midsommar, en vana att toksupa, men bara en dag i veckan, och en fallenhet att vara enfaldigt auktoritetstrogen vis-a-vis statsmakt och experter, så har du en människa som i princip enbart, på gott och ont, kan vara svensk.

Medborgarskap, eller?
Nu är det dock inte i första hand någon sorts antropologisk-etnologisk definition av vad svenskhet innebär som är det kontroversiella. Komiker som Fredrik Lindström har tämligen ostraffat både kritiserat svenskens etniska självförakt och framfört en sorts timid önskan om att lite av den absurda svenska stoltheten över vårt lands sociala och tekniska innovationer, borde spilla över på själva de människor som faktiskt lever här. Så får man göra, så länge det inte får minsta lilla politisk eller social implikation, och bara ingår i det sedvanliga skrattandet åt oss själva. Diskussionen börjar istället på ett allvarligare plan : det handlar om identitet – att tillhöra gruppen ”svensk”. Det är här ”vi och de” skapas, det är här det med universitetsvänsterns språkbruk blir ”problematiskt”.

Det är även här medborgarskap i debatten ofta får utgöra ensam faktor när det gäller att avgöra vem som är svensk. Vad detta innebär för statslösa folk är för övrigt en intressant fråga – innebär det att judarna inte fanns före 1948, eller att kurder fortfarande inte existerar? Var Nalin Pekgul och Kurdo Baksi alltså turkar, snarare än kurder, innan de blev svenskar? Om medborgarskap definierar etnicitet går det inte att tänka sig annat. Samtidigt är det naturligtvis så att ingen människa menar att Pekgul och Baksi måste ha ett kurdiskt medborgarskap för att vara kurder, eller att någon verkligen uppfattar dem som svenskar – allra minst de själva. Det är heller inte det som är frågan här; att statstillhörighetsdefinitionen är otillräcklig intill det absurda är fullständigt uppenbart, oavsett hur man ser på någonting annat.

Inledande cirkelresonemang
Det mest grundläggande sättet att skapa en något så när allmängiltig definition av svenskhet som inte främst utgår från (om än aldrig så träffande) stereotyper eller typiska drag, är att börja enkelt. Ett simpelt cirkelresonemang kan tjäna som utgångspunkt, ett slags minimum, om vi överhuvudtaget tar uppgiften på allvar. Den skulle kunna formuleras ungefär så här: om du uppfattas som svensk av andra, uppfattar dig själv som svensk, talar svenska (riks- och/eller dialektal) och ser svensk ut, är du svensk. Detta är inte någon särskilt tillfredsställande definition, men heller inte fullt så intetsägande som den först kan verka. Här finns visserligen mycket utrymme för gränsfall och förvirring – adoptivbarn kan uppfattas som svenska trots annorlunda fysiologiska karaktäristika, och en person med något så när nordeuropeiskt utseende kan sannolikt uppfattas som ”svensk” trots en lättare, oidentifierbar brytning. Gränserna blir, i alla fall på individnivå, ganska flytande.

Trots denna och flera andra uppenbara brister, har definitionen fördelen att vara synnerligen pricksäker när det gäller hur vi – vi alla – rent faktiskt förhåller oss till vad det innebär att vara svensk. Oavsett om vi menar att det handlar om sociala konstruktioner eller benhårdaste rasbiologi är det utifrån ovanstående faktorer vi rent konkret förhåller oss till andra som svenskar eller icke-svenskar. Antirasisterna vet precis lika väl som den mest rasande nynazist vilka svenskarna är – det är bara det att där de senare möjligen ser ett herrefolk, ser de tidigare hiskeliga rasistbanditer. Det råder helt enkelt lite till ingen förvirring, oavsett hur många medborgarskap som distribueras till världens alla folk. Därmed är till och med denna, tämligen subjektiva och ospecifika definition, långt ifrån lika godtycklig och faktiskt orealistisk som den medborgarskapsideologi som menar att någon blir ”svensk” av ett papper eller för att man hysteriskt deklarerar att man inte har en aning om vem som är svensk och inte. I all sin otydlighet fångar den hur folk rent faktiskt förhåller sig till sin svenskhet, till och med om de inte sätter namn på den.

Grupptillhörighet

Om vi fortsätter på det subjektiva planet, vilket för det första är synnerligen sociologiskt-samhälleligt relevant, och för det andra är det enda en text av den här typen har utrymme för, kan man se lite närmare på vad det innebär att ”tillhöra gruppen svensk” rent konkret – i vår samhälleliga interaktion, och i det offentliga samtalet. Här handlar det för många om ganska lågmälda känslor, men utlandsresor och storskalig kontakt med andra folkslag (i synnerhet där de befinner sig i majoritet) tenderar att väcka självmedvetenheten ganska abrupt. Alla som kajkat runt i någon asiatisk storstad på egen hand vet med sig hur oerhört relevant det plötsligt kan kännas att spendera timmar med första bästa skandinav man träffar på. Till och med om man inte ens skulle orka prata med varandra i tjugo minuter under normala omständigheter – alltifrån musiksmak till klasstillhörighet reduceras plötsligt till knappt ens sekundära faktorer inför möjligheten att prata med någon som ser ut och låter något så när som en själv.

På hemmaplan blir det svårare, inte minst då en stor andel av befolkningen har övertygats att tro att de enbart existerar i egenskap av historiskt belastade smygnazister som inget annat vill än importera tredje världens alla civilingenjörer och sätta dem att köra taxi. Ändå är det inte särskilt svårt att avgöra vem som är svensk och inte här heller, alldeles utan skallmätningsintstrument och långa listor på svenska traditioner och särdrag. Enkelt uttryckt: berörs du av uttalandet ”Alla svenskar är dumma i huvudet?” Eller, för den delen, ”svenskarna är rasister”? Jag syftar här inte främst, som vore fallet med de flesta etniska grupper, på att reagera med att bli försvarsinställd, defensivt sluta sig samman, eller rent bli fientlig. Så fungerar inte många västeuropeiska folkslag i dagsläget, allra minst svenskar. Men om du på något sätt uppfattar det som att du berörs av ett generaliserat uttalande om ”svenskar” – även om du håller med om det till fullo, och skäms och äcklas över ditt eget kollektivs skuld till diskriminering och fördomsfullhet – då är du svensk. Gör du inte det – om du förhåller dig till uttalandet som att det gäller någon annan (de som diskriminerar dig, eller de som diskriminerar andra) – är du inte svensk. Då är du något annat; vad är väl upp till dig själv att avgöra.

Lite till på det ämnet
Här skulle man kunna göra sig lustig över att svenskar i detta avseende, i dagsläget, förmodligen utgör den absoluta motpolen till de allra flesta andra folkslag i världen. Positiva generaliseringar gör en stor del av alla svenskar närmast illa berörda, negativa applåderas av en betydande andel av befolkningen. Det har dock egentligen ingen som helst betydelse för själva sakfrågan; den svenska identiteten existerar lika väl nu som under ”nationalismens” storhetstid, precis som de instinkter, känslor och kulturuttryck som lagt grunden för den existerade i andra (mer regionala) former långt innan det. Att se ut på ett visst sätt, prata på ett visst sätt och leva på ett visst sätt är vad som gör en människa till en människa, och underlättar, berikar och fördjupar relationen till andra av samma slag. Det är egentligen så självklart att det blir märkligt att skriva ut det, men det är uppenbart att det kan behövas i dagsläget.

Fördelen med en definition av ovanstående typ – som egentligen utvecklar några av raderna ur cirkelresonemanget ovan – är att den blir synnerligen allmängiltig. Vi slipper även de mer komplexa frågorna om arv och miljö, och kan fokusera på ett mer uppenbart faktum: en person som upplever att ”svenskar är rasister” och diskriminerar honom är definitionsmässigt inte svensk, och uppfattar sig inte så heller. Säger han det, gör han det för att hävda antingen sitt eget eller sin faktiska etniska grupps intressen. Oavsett hur maktlös han är, är påtagandet av en status som svensk här ett skuldbeläggande maktmedel (”försöker du exkludera mig?”).

Kruxet
Begreppet ”mångkultur” har blivit något förvirrat på senare år, möjligen för att inte alla satt sig in i vad det innebär. Den debila idén att börja hävda att ”alla är svenskar” har inte gjort situationen bättre – frågan om vi bedriver integration, assimilation eller helt enkelt bara tutar och kör tycks vara oklar för många. Varför någon fått för sig att ordet ”svensk” plötsligt skulle göras liktydigt med ”amerikan” är för undertecknad lite av en gåta. Själva vitsen med mångkulturen är ju att folk som invandrar ska ”behålla sin kultur” – alltså förbli samma folk som de var innan de kom över gränsen. Kurder ska helt enkelt vara kurder, fast i Sverige. Varför man då bemödar sig om att de dessutom ska få ”vara” svenskar, samtidigt som man gör allt vad man kan för att förvirra och urholka det senare begreppets mening, är för mig obegripligt.

Föreställ er att undertecknad skulle börja hävda att jag var somalier, lära mig språket halvdant och sedan började hänga på Somaliska Föreningen. Det är inte säkert att någon skulle ta illa upp, kanske de rent skulle tycka att det var komiskt, men ingen ska komma och påstå att de någonsin skulle betrakta mig som somalier. Det borde, oavsett hur man ser på Sveriges demografi, vara lika självklart åt andra hållet. Varför är det då överhuvudtaget viktigt?

Viktigt
Om vi struntar i blodsband, historia, tradition och den oerhörda kulturella och kreativa potential som finns i en inbördes lojal och självmedveten etnisk grupp, finns det faktiskt en mycket enklare anledning till att det är av vikt för svenskar att uppfatta sig själva som ett folk och en etnicitet, och inte bara en ramidentitet för vilka andra grupper som helst. Orsaken är enkel: om mångkulturen verkligen är så irreversibel som det hävdas, och om vi dessutom inte har några planer på att assimilera de massor som flyttat till landet de senaste dryga trettio åren (något som dessutom vore helt omöjligt), då kan jag lova att vi vill ha en etnisk tillhörighet.

När svenskar hamnar i minoritet, vilket med cirka 100.000 flyktingar och anhöriginvandrare per år inte kommer att ta särskilt många decennier till, kommer det inte att vara roligt att vara den enda grupp som är så dum i huvudet att den inte samarbetar inbördes. Det kan om inte annat de européer som sitter inklämda och livrädda i förorter dominerade av andra etniciteter i Paris, London och i allt högre utsträckning också Sverige, intyga. Eller, för att ta något lite mer politiskt bekvämt, de invandrare som omedelbart lämnar sina förläggningar på obskyra norrländska småorter för att söka upp sina landsmän i de sydligare storstäderna.

Från Afrika till Sverige till slutsats
I synnerhet goda antirasister borde ha en god medvetenhet om detta med all den ”mörka historia” de samlat på sig. När araberna, och senare europeerna, inledde sin slavhandel med subsahariska Afrika var befolkningen där rent militärtekniskt inte särskilt långt efter de folk som köpte dem. Oförmågan till koordination, med påföljande tendens till massiva inbördes stridigheter, där man sålde krigsfångar från grannstammen till slaveri hos främlingar, trots genetiskt och kulturellt mycket nära släktskap, gjorde att miljoner svarta hamnade i slaveri som eunucker vid muslimska hov, eller på bomullsfälten i Amerika. Det kanske hade hänt ändå, men till ett betydligt högre pris för slavhandlarna (Massajerna, för att ta ett exempel, undvek helt och hållet att bli förslavade, och blev egentligen aldrig verkligt koloniserade, och detta enbart genom att samarbeta och vara skickliga i strid). På samma sätt ser man i nuvarande Sydafrika hur grupper med dålig intern koordinering – såsom de coloureds som är lika föraktade nu som någonsin under Apartheid, överhuvudtaget inte kunnat hävda sig i den nya ”regnbågsnationen”, där Zulu- och Xhosa-eliterna berikar sig, och åtminstone den vita överklassen fortfarande kan framleva relativt bekväma (om än extremt riskabla) liv. Den framgång som judar, amerikanska kineser och i viss mening till och med romer (där framgången visserligen är begränsad till fortsatt existens, något som icke desto mindre är nog så besvärligt för statslösa folk) åtnjutit, visar mer än tydligt på vikten av etnisk tillhörighet och inbördes lojalitet i gruppen. Den som står ensam i en värld där andra samarbetar får det inte roligt, enkelt uttryckt.

Att kosta på sig att inte ha någon ”stamtillhörighet” är en lyx som hör etniskt homogena samhällen till. När huggsexan om makten i staten, makten över det offentliga rummet och (i värsta fall) makten över gatorna tilltar i takt med att Sverige blir en verklig mångkultur, vill du garanterat inte att de enda som kan hjälpa dig sitter med ett fånslugt flin och frågar ”vem kan säga vem som är svensk, egentligen?”